"Det låter som en osannolik historia, men jag har bevisen och negativen", säger Oliver Wolleh om sin pappa Lothar Wollehs livshistoria.
– Han föddes 1930 i en fattig familj. Det fanns inga fotografier under hans uppväxt, berättar Oliver.
Pappan Lothar tvångsrekryterades som femtonåring till de sista striderna i andra världskriget.
– Det var väldigt brutalt, han var en barnsoldat. Under kriget dödades en stor del av hans familj. Hans mamma var ensam, de förlorade sin lägenhet och det var hungersnöd, säger Oliver.
Hans pappa var hemlös och bodde under en period i ett läger för pojkar som var upprättat av amerikanska armén. Berlin var uppdelat, men det hade inte byggts någon mur ännu. På den östra sidan arresterades Lothar av den sovjetiska ockupationsmakten och anklagades för spioneri.
– Han dömdes till 15 års arbete i ett sibiriskt läger. Så han försvann bara.
Åren som följde i kolgruvorna blev de mörkaste i Lothars liv. De var becksvarta.
– Vorkuta var ett av Gulaglägren. De var alla fruktansvärda, men det finns vissa som är mer ökända och det här är ett av dem.
Den sista tiden i lägret byggde Lothar och några medfångar i hemlighet en kamera av pappkartong, glasögonlinser och glasskivor, som han tog sina första fotografier med. Ett av dem var på en lägervakt. När han frigavs efter sex år kunde träd skymtas i fotografiernas bakgrund och så småningom civilisationen i Tyskland. Hemma i Berlin lärde han sig grunderna i fotografi, samtidigt som han rehabiliterades efter fångenskapen.
– Han mådde dåligt och behövde psykologisk behandling. Han hade utsatts för tortyr, så tänderna var sönderhamrade och behövde opereras. Det var flera från kyrkan som hjälpte honom, säger Oliver.
En del av rehabiliteringen innebar att han skickades till en prästgård på Gotland under ett år. 1958 fick han praktik på Hemlin Foto i Visby.
– Man kan se att hans tidiga bilder, från hans Gotlandsperiod, är väldigt mörka, berättar Oliver, men tillvaron här var ändå ljus.
Det var motsatsen till krigets Tyskland och lägret i Sovjet. Lothar var i frihet och säkerhet.
– Han trivdes med människorna här och den demokratiska kulturen. Sveriges neutralitet var väldigt viktig för honom. Även om det var nära till Sovjet så kände han sig säker här på Gotland, säger Oliver.
Oliver Wolleh förvaltar det fotografiska arvet efter sin pappa Lothar Wolleh. Han berättar om den drivkraft som pappan hade som överlevare från Gulaglägret. "Vissa känner skuld men han kände sig utvald. Att nu måste jag skapa speciell konst".
Pappan levde dock i beredskap över att ett nytt krig kunde bryta ut och då skulle Gotland vara hans fristad. Han ansökte om ett svenskt pass men blev nekad.
– Men när han tjänar sin förmögenhet köper han den här gården, säger Oliver och sammanfattar pappans karriär, efter att han lämnade praktikantjobbet i Visby.
Med portfolion härifrån kom han in på Otto Steinerts berömda fotoakademi och därefter porträtterade han flera avantgarde-konstnärer som idag är kända europeiska namn. Han försörjde sig även som reklamfotograf och experimenterade som konstfotograf. Lothar var också en av få tyska fotografer som tog sig bakom järnridån, vilket resulterade i fotoböcker. När Oliver var tonåring dog hans pappa oväntat. Förutom familjen lämnade han efter sig sina fotografier och sin livsberättelse.
– Att överleva lägren påverkade honom mycket och det har påverkat mig, säger Oliver, som själv arbetar som freds- och konfliktforskare med fokus på de post-sovjetiska områdena.
Bildarkivet bevarades länge i olika källare och uppe på vinden i Gotlandshuset i Eksta. När Oliver blev äldre tog han fram samlingarna i ljuset för att försöka nå sin pappas mål, att bli en av de mest framstående fotograferna i världen.
Oliver Wolleh och hans fru Maria Wolleh bor i Berlin och har kvar familjens sommarhus i Eksta, som köptes av fotografen Lothar Wolleh som nu är begravd på kyrkogården i socknen.