ROMA/VISBY I helgen sprider Moa Ahlström ljus över ön som tärna i Gotlands lucias följe. Inom sig bär hon då och alltid sitt romska arv med stolthet. Den här intervjun handlar om det.
Så många timmar har hon tillbringat vid datorn, Moa. Googlandes och letandes, närmast forskande efter sitt arv och ursprung. Det var den där tanken som kom till hennes redan i tidiga tonår: Vem är jag? Var kommer jag ifrån?
– Det var då jag började rota i mina egna rötter, säger hon.
Vi ses i ett klassrum på Wisbygymnasiet. I de allra flesta fall gör jag de här intervjuerna i hemmiljö, men den här gången gick det inte att få till en passande tid.
Det är ju så mycket nu. Moa går andra året på restaurang- och livsmedelsprogrammet och så här före jul är det julbord som ska serveras till skolans elever och andra. Fullt upp i Desidera-huset; ägghalvor, inlagd sill, skinka och trillade köttbullar.
I morgon, söndag, kröns Gotlands lucia, Linnea Pettersson från Hablingbo, i Visby domkyrka. Då är Moa en av sex tärnor. Under några intensiva dagar har följet spridit ljus och värme runt om på ön och samtidigt tjänat pengar till FUB, Föreningen utvecklingsstörda barn och vuxna.
Vi ska komma till Moas romska rötter i den här intervjun, men först pratar vi restaurang ett tag. Det var nämligen i restaurangköket hon hittade sig själv.
Det är så hon säger det, med glöd i blicken och ett leende som går varvet runt:
– När jag var 14 sökte jag mitt första sommarjobb på Roma kafé och kvarterskrog och där hittade jag mig själv som person. Direkt!
Hur då? Berätta.
– Det var det sociala mest, jag kan inte sluta le när jag tänker på det. Jag fick stå i kassan, jag serverade, diskade, jobbade med a la carte och på slutet stod jag även vid pizzabänken. Allt var så himla kul.
Restaurangen är nedlagd sedan april, oj, vad det smärtar i Moa. Som ett tomt hål gapar lokalerna i samhället.
Men minnena finns kvar, det var där drömmen tog form. Drömmen om att någon gång någonstans fram i tiden öppna en egen liten krog.
Hon berättar, Moa. Om bakningen där hemma, om mammas grytor, om det gamla bondköket som farmor stått och står för:
– Hon lagar otrolig mat med så mycket kärlek i, kryddningen, tillagningen, ja, kärleken som känns när man äter det.
Om du hittade dig själv där i köket, vem var du dessförinnan?
– En liten tjej som höll på med musik och teater, det har jag egentligen alltid gjort. Jag började i kyrkans barntimma när jag var tre, jag var också med i pappas barnkör ”Campanellerna”. När jag var yngre ville jag alltid bli artist, säger hon.
Men nu?
– Kock. Nu är det det enda jag vill. Fast jag vill ändå fortsätta med musiken, det är också en så stor del av mig.
Moa Ahlström har, bland annat tillsammans med storasyster Elin, grundat Unga romers Gotlandsavdelning. En förening vars syfte är att öka människors kunskap om romer och dess kultur. Men det kommer vi till i den här artikeln.
Moa är uppvuxen på gården Stora Väller i Roma, där hon ännu bor. Gutefår och katter, förr hade de även hästar. Farmor bor där också så de är tre generationer tillsammans
Pappa Janne är gotlänning sedan generationer, mamma Tina är svenskrom. Hon föddes på Gotland med romska rötter och flyttade genom de tidiga åren fram och tillbaka mellan ön och fastlandet. Nu har hon levt med sin Janne i snart tjugofem år.
Lika mycket som det lyser om Moa när hon berättar om sin kärlek till maten och restaurangyrkena, lika mycket strålar hon när hon får tillfälla att prata om sin romska sida.
När jag först ringde dig om den här intervjun tackade du ja på två sekunder, varför gjorde du det?
– För att det är jätteviktigt att våga visa vem man är och att inte dölja sin identitet. Det här är jag, jag är stolt över att vara rom. Jag vill att fler ska vara stolta romer.
Alla är inte det, förstår jag. Moa känner till, säger hon, en del som byter namn och gömmer sitt ursprung.
Kanske av överlevnadsinstinkt. Romerna har i alla tider varit ett diskriminerat folk.
– Vi har ju inget land. Det jag vet är att romerna kommer från Indien för omkring tusen år sedan och har sedan spridits över Europa och resten av världen, det finns ett 60-tal romska grupper, beroende på dialekt.
Hon behärskar en aning romani, säger hon. Förstår mer än hon kan prata, mamma har inte använt språket så mycket där hemma.
– Det är synd, det försvinner…men vi är svenska i vår familj, pratar svenska och har svenska traditioner. Men jag försöker ta tag i det nu, lära mig mer och mer romani.
Du har en svensk och en romsk sida, vilken av dem är din kultur, Moa?
– Den romska, den ligger mig ändå varmast om hjärtat. Det finns så fin sammanhållning bland romer, mer än i svenska familjer, skulle jag säga. Tyvärr träffar jag inte min romska sida så ofta eftersom de bor på fastlandet, men jag känner mig ändå jättenära alla kusiner där.
Musiken, dansen. Så starkt är det inom henne. Redan som barn dansade hon på ett speciellt sätt, en romsk dans som hon aldrig aktivt lärt sig utan som föddes direkt ur hjärtat.
Och musiken, Moa spelar saxofon men funderar på att byta till klarinett, en viktigare ingrediens i den romska musiken.
– Min musiksmak skiljer sig mycket mot mina skolkamraters, de lyssnar mest på dunkadunka, medan jag…
Dunkadunka! Ha! Det är ett uttryck för tanter! Du är bara 17!
– …jo, jag vet, men de lyssnar på sånt, medan jag sitter och lyssnar på folkmusik och cirkusmusik, sånt som jag älskar så mycket.
Det händer att hon längtar bort från mobiler och sociala medier. Pappa Janne arbetar som musiklärare och kantor, men spelade dansmusik i Helens och Raukarna. När hon hör honom berätta längtar hon dit, till den tiden. När folk var ute på dansbanor, träffades, umgicks. ”Även om jag själv håller på med telefonen tycker jag egentligen inte om det”.
Hon fortsätter berätta, Moa. Om mormor som reste runt i Sverige och bodde i husvagn och tält, hur klänningen ibland frös fast i tältduken under frostnätterna.
Berättar om hur hon älskade att lyssna till hennes historier, hur hon under uppväxten så mycket tyckte om att läsa Katarina Taikons böcker om ”Katitzi”. Katarina Taikon som betytt så mycket för romernas rätt i Sverige.
Sedan ett par år är rumänska romer ett inslag även i den gotländska stadsbilden, där de sitter utanför affärerna med sina kaffemuggar av papp.
Det gör ont i henne att se, säger hon. För att det aldrig går att välja vilket liv man föds till. Själv brukar hon le, säger hon.
– Varma leenden ger varma hjärtan. Men att de sitter här har nog öppnat ögonen för en del, kanske har i alla fall några ändrat uppfattning, att det faktiskt bara handlar om vanliga människor.
Människa, ja. Rom betyder just människa på romani. Det z-ord som tidigare användes kan härledas till betydelsen ”främling”.
– Och vem vill vara en främling? Romer är det vi är. Och i den meningen är alla i världen romer, eller hur?
Okej, ännu en liten romani-lektion. En del av Moas mejladress lyder ”romnichey”. Det är detsamma som romsk flicka. Eller romsk tjej, om man så vill.
Att ha romska rötter innebär också att tvingas utstå fördomar och diskriminering. Inte heller detta har undgått Moa.
Hon sitter tyst, tänker sig bakåt, inåt:
– Romer har historiskt alltid varit duktiga hantverkare som rest runt och med tiden har det uppstått en massa rykten om allt möjligt.
Vad gör det med dig, när det pratas så?
– Jag blir ledsen. Jag är född till den jag är, vad kan jag göra åt det? Ibland rasar jag inuti, alla ska ha rätt att vara sig själva. Men här på Gotland har jag ändå alltid blivit bra bemött.
Är du stolt?
– Ja. Och jag vill visa att jag är stolt för att vara rom. Men jag är lika stolt över att vara svensk, stolt över svenska kulturen och gotländska kulturen. Det är ju här jag bor och är uppväxt.
Unga romer Gotland, som startade tidigt i höstas, är en av sex lokalavdelningar av Unga romers riksorganisation, vars mål är att stoppa just diskrimineringen av romska folket.
– Vi jobbar för att utrota den sista accepterade rasismen i Europa, som Moa Ahlström uttrycker det.
Allt är i ett uppbyggnadsskede där brobyggande just nu pågår mellan dem som är engagerade. Moa är sekreterare i Gotlandsavdelningen medan storasyster Elin, 20, är ordförande.
Okej, Moa, du har ett och ett halvt år av gymnasiet, sen väntar resten av livet. Vad ska du göra av det?
Hon skrattar. Det är så nära dit och så långt bort:
– Jag blir en restaurangmänniska, det tror jag. Och så fortsätter jag att sjunga, det älskar jag. Då blir jag glad, det är så mycket känslor i musiken.