I manchesterbyxor, rutig skjorta och ljusbrun filthatt ser kompositören och musikern Matti Bye ut som en amerikansk nybyggare där han vandrar runt bakom ladan. Det solsvedda gräset rasslar när han kliver genom dess torra strån. Ned från ladan sluttar ängen ner mot Norrsunds strandkant. Vid husknuten står en ensam grön sälg.
– Här på väggen ska filmduken hänga, musikerna får stå på sidorna, säger han och pekar mot en träplattform vid ladans långsida.
Den ser ut som en gammeldags dansbana i grånat trä. Upp ur springorna mellan plankorna växer nässlor som tack vare värmen blivit gulaktiga i färgen.
– Men jag behöver nog göra i ordning lite först, säger han och sparkar på nässlorna.
Tillsammans med sin partner, konstnären Martina Hoogland Ivanow, samt filmrestaureraren Teo Leff anordnar Matti Bye nu för tredje gången Kalbjärga filmfestival. Den äger rum på parets gård i Kalbjärga på Fårö.
Festivalen är inriktad på stumfilm – såväl gammal som ny – som ackompanjeras av improvisationsmusiker. I år visas bland annat en filmatisering av Selma Lagerlöfs bok Herr Arnes pengar från 1919 och en kortdokumentär om en samefamilj från 1923.
Alla filmerna visas genom tidig 1900-talsteknik – film på rulle och inga spår av något digitalt. Till det improviserar musiker på såväl cello och piano som elgitarr och trummor. Och precis som publiken så har musikerna inte fått se filmen i förväg.
– Vi brukar kalla det för filmkonserter, säger Matti Bye.
Det är en meriterad skara musiker som gästar. En av dem, Melissa auf der Maur, har bland annat varit medlem i det världskända amerikanska bandet The Smashing Pumpkins.
Allt sker vid ladan, som har byggts om till studio och biograf.
Sedan många år är det just filmmusik som är en stor del av Matti Byes yrkesliv. Det var genom att på piano improvisera till stumfilm som han inledde sin musikaliska karriär.
– När jag var inne i den världen började jag att göra musik till teater. Och efter ett tag fick jag frågor om att komponera till kortfilmer.
En dag ringde regissören Jan Troell och berättade att han ville använda sig av Matti Byes musik i sin film Maria Larssons eviga ögonblick.
– Jag tycker att hans filmer är fantastiska, så det var stort att få det samtalet.
Matti Bye övertalade Jan Troell att han borde få skriva ny musik till filmen, och inte bara använda tidigare kompositioner.
Det ledde till att han 2008 fick en Guldbagge för ”särskild insats” – då fanns ännu inte något särskilt pris för filmmusik.
Sedan dess har han fortsatt inom samma sfär genom att komponera till både svenska och utländska filmer. 2013 vann han sin andra Guldbagge för musiken till filmen Faro.
Han har också samarbetat med svenska artister som Anna von Hausswolff och Frida Hyvönen. Något han tycker är en bra motvikt till det annars ganska ensamma jobbet som filmmusikskapare.
– Genom att samarbeta med andra blir man mer kreativ, och vågar hitta nya vägar, säger Matti Bye.
Inne i ladan tronar en flygel av märket Bösendorfer mitt på golvet. Från takbjälkarna hänger svagt lysande nakna glödlampor. Matti Bye visar en uppåt två meter hög maskin som står i ena änden av rummet - en kolstavsprojektor. Det är med den som filmerna kommer att visas under festivalen. Medarrangören Teo Leff kommer att agera som biografmaskinist.
Projektorn fungerar genom att två kopparklädda stavar i kol – till utseendet snarlika vanliga kolkritor – hettas upp och förs samman spets mot spets. När de möts uppstår ett starkt vitt sken, vilket blir projektorns ljuskälla. Det är en gammal och ovanlig teknik.
– Stavarna tillverkas inte ens längre, säger Matti Bye.
Det är när skenet lyser upp filmremsor bakifrån och ljuset fortsätter genom projektorns lins som filmens bilder blir synliga på duken. Matti Bye är glad över att ha den speciella tekniken till sitt förfogande, som han menar ger en speciell känsla under visningarna.
– Bilden blir mer flämtande, vilket bidrar till upplevelsen. Det får gärna finnas något mystiskt i att samlas framför filmerna, som att sitta vid en lägereld.
Han och hans medarrangörer fick projektorn av Fåröbon och entusiasten Christer Norrby, som samlar på gammal filmproduktionsteknik. Det är en tung maskin som står stadigt på en rejäl gjutjärnsfot.
– Den väger som en mindre bil. Vi behöver vara åtta personer för att lyfta den.
Martina Hoogland Ivanow är förutom medarrangör konstnär och filmskapare. Hon kommer under festivalen att visa två av sina filmer, vilka blir festivalens moderna inslag. De har filmats med digital teknik och sedan gjorts om till filmrullar hos ett företag i London.
Nu har de precis kommit på posten och ligger i en rund behållare av rostfritt stål på köksbordet. Även hennes filmer visas tillsammans med musikaliska improvisationer.
– Jag tror att mycket inom film- och musikvärlden redan är upptäckt – framtiden finns i att kombinera de två på nya sätt, göra saker vi aldrig sett förut, säger hon.
Men hon delar också Matti Byes fascination för äldre film. Hon berättar att det för henne var stort att upptäcka hur gamla filmer och berättelser också kunde vara känslosamma och komplicerade.
– Det är samma sorts berättelser som idag, med skillnaden att de skapades och utspelar sig i en annan tid.
Både Martina Hoogland Ivanow och Matti Bye tycker att det finns mycket att hämta från det tidiga 1900-talets filmer.
– Det fanns en sådan experimentlusta. Någon kom på att det gick att spela upp filmen baklänges. Någon annan förstod att det gick att trolla bort människor genom att stoppa inspelningen och låta personen gå ur bild innan man började igen, säger Matti Bye.
Men även filmens framtid ser ljus ut, tycker han. Åtminstone filmmusikens.
– Det känns som att regissörerna har blivit modigare. De vågar experimentera mer och använda musiken på sätt som inte förväntas av dem, säger han.
Som exempel nämner han den amerikanska tv-serien The Knick. Trots att den utspelar sig i början av 1900-talet har den ett elektroniskt soundtrack, vilket han tycker fungerar väldigt bra.
Han tror att det gör det lättare för tittaren att ta in miljöer och skeenden från andra tider och platser, om musiken ändå känns igen.
– Genom att använda modern musik blandas det okända med något välbekant. Det kan hjälpa en att trots avståndet känna med de människor man betraktar.
