Lars Gullin (1928-1976), med ursprung i Sanda, var en av Georg Riedels första förebilder. Bland annat genomförde de turnéer tillsammans.
Fåröbon, ja. Så beskrivs han i akademiens pressutskick men den sanningen har sin modifikation. När den här intervjun görs befinner han sig i lägenheten i Stockholms innerstad.
Icke desto mindre har Gotland och Fårö stor betydelse för honom.
– Jag kom dit i början av 70-talet och sedan dess har jag varit där så ofta jag kunnat. Det har blivit ett substitut för det svenska ursprung jag inte har, säger han.
Georg Riedel föddes i tjeckiska Karlova Vary, i dag känt som Karlsbad, i januari 1934 och kom till Sverige som fyraåring sedan pappan som var arkitekt något år tidigare fått jobb i Stockholm i samband med bygget av Södersjukhuset.
Barndomslandet var ett minne blott, i Europa kom kriget att rasa, Georgs mormor var judinna och dog senare i Auschwitz.
Georg och övriga familj fick rota sig i det nya landet, där han som få andra senare kom att ge inte minst den svenska landsbygden musikalisk färg.
– Jag har inga rötter i Sverige, därför har jag kommit att rota mig på Fårö. Hela somrarna är jag där, ibland några vinterveckor, då brukar jag sitta och komponera.
Komponerandet pågår jämt. Inte så att tonerna all tid på dygnet snurrar i huvudet, men när han sätter sig för att skriva kommer de, melodierna.
Jazzen är hans musikaliska bas, det vet vi. Tidigt turnerade han med Sanda-borne Lasse Gullin, han var också del av ”Jazz på svenska” med pianisten Jan Johansson, tidernas mest sålda svenska jazzalbum.
Men trots detta är det de barnvisor han satt melodierna till som i någon mån kommit att definiera honom.
Ja, du kan dem, främst de från Pippis och Emils universum: "Sjörövarfabbe"," Idas sommarvisa", "Snickerboa" och "Lille katt".
På så många sommaravslutningar har de sjungits, i generation efter generation.
Hur känns det i dig? Att dina melodier hittat hem i varje människa?
– Det är starkt. Och kanske ännu mer om jag åker tåg, till exempel, och något barn börjar sjunga dem. Att förstå att de där sångerna lever sitt eget liv…ja, det är magiskt.
Men det är inte bara Astrid Lindgren han skrivit till. Även Barbro Lindgren, Lennart Hellsing, Ulf Stark, Gunilla Bergström.
– I miniatyren är konstruktionen viktig, det gäller att hitta det enkla utan att vara banal och det är kanske det svåraste man kan göra. Barn märker direkt om det fungerar eller inte fungerar.
Alltid har Georg Riedel hållit barnkulturen viktig. Särskild glad är han därför att detta, miniatyrerna, uppmärksammas i motiveringen till det kungliga priset.
Georg Riedel har tonsatt den svenska sommaren via sina visor till bland annat Pippi- och Emil-filmerna. Han skrev dem i 30-årsåldern och blir alltjämt rörd när barn sjunger dem på skolavslutningar. Här klass 3 på Väskindeskolan sommaren 2021.
Det kungliga priset om 100 000 kronor, vilket delas ut 29 november, är knappast hans första.
I själva verket har han fått ”alla” priser och stipendier; Evert Taube-stipendiet, Alice Tegnér-musikpriset, Jan Johansson-stipendiet, Hugo Alfvén-priset och Lars Gullin-priset är bara ett axplock.
Hur förhåller du dig till allt detta, Georg?
– Det betyder mycket, även om jag kan tycka att yngre förmågor borde prisas. Men jag känner mig stolt, det är ett erkännande.
Under pandemin har han suttit "inlåst" och komponerat, nu är han ute bland publiken igen. Nästa vecka gör han en stor konsert i Berwaldhallen i Stockholm tillsammans med dottern Sarah och Ekdahl/Bagge Big Band, musiken har Georg själv skapat.
Georg Riedel och hans älskade Fårö, där har han placerat sina svenska rötter, de rötter han i själva verket inte har.
Och sedan, efter vintern, inte nu, huset renoveras, väntar Fårö igen. Hans älskade Fårö. Han känner sig hemma och erkänd där, säger han.
– Och det är betydligt svårare än att få ett kungligt pris, ska du veta, skrattar han. De tycker väl det är kul att jag håller på med musik, det är inte så kontroversiellt. Annars måste man bo där i generationer.