Danske kung Kristian V sa år 1676 när han invaderat Gotland – ”Jeg fandt det Lam som var borte”. Den gotländska allmogen tog striderna om makten över ön med saktmod eftersom det aldrig var riktigt klart vem som egentligen ägde makten från tid till annan.
År 1679 blev svenskarna herrar över Gotland och därefter följde flera år då man bråkade om gotlänningarnas kulturella särart. Från svenskt håll sa man att östgötarna ”upptäckte” Gotland och blev de första som bosatte sig här. Från danskt håll sa man att ”kimbrerna” (ett danskt urfolk) var de första som kom till ön. Olika åsikter om gotlänningarnas ursprung och äganderätten till Gotland var en betydelsefull fråga fram till 1800-talet.
De senaste femtio åren har det debatterats huruvida sommarboende ”fastlänningar” och ”stockholmare” håller på att ta över Gotland och diktera öns ekonomi, kultur och framtid. De som är emot stockholmarnas makt över ön beskriver gärna gotlänningar som ett folk som står med tomma fickor utan egna pengar och starkt beroende av besöksnäringen. Men de som hyllar utvecklingen menar att det är alla dessa stockholmare och fastlänningar som håller hela Gotland flytande och att vi alla måste respektera det.
Sant är att många fastlänningar köpt attraktiva fastigheter och etablerat sig som deltidare på ön och att den största plånboken vinner i köpslåendet om gamla gotländska gårdar, strandnära tomter och hus i Visby innerstad. Men många menar att det inte är riktigt sant och att propagandan mot stockholmares närvaro på Gotland har drag av främlingsfientlighet.
Majoriteten av de som är stockholmare har inte råd att köpa hus på Sudret eller Fårö eller i Visby innerstad och kanske inte råd med en semesterdag på Gotland. Det är en utopi för de flesta. Ändå har stockholmarna vunnit i stort på många sätt. Den urbana ruljangsen på sommaren har blivit normen för tillväxten på Gotland. Men mer och mer hörs frågor om vart den gotländska identiteten tar vägen. Det är den nedärvda samhörigheten med landskapet och att känna stolthet i att tillhöra en särskild plats.
Många stockholmare passerar förbi min strandbod sommartid. Det är vandrare, cyklister, fågelskådare eller barnfamiljer som bara vill bada och sola. Gemensamt för alla är havet och att gärna hitta något genuint fåröiskt. Alla som stannar upp en stund är nyfikna och vill växla några ord och säga något bra om Gotland och den gotländska kulturen. Alla älskar Gotland.
När det talas om makten över Gotland i större sammanhang så är det numera mest enbart besöksnäringen som gäller. De som bor här för jämnan betraktas ofta som losers, mer eller mindre, säger en bekant med hög röst som knyter näven i byxfickan. Han menar att många bofasta här på ön tyvärr blivit över och att man inte kan leva på bara kärlek och det som är vackert. Det behövs något mer därtill. Gotland är på väg att bli ett reservat eller en koloni för stockholmare, säger han.
Jag hörde en skröna på Fårö. En berömd filmregissör köpte ett praktfullt hus på södra Gotland. Huset var byggt i sten på 1800-talet och låg fint i landskapet. Men efter endast några dagars boende i den vackra idyllen säljer han huset och flyttar tillbaka till fastlandet. Skälet var att alla kulturkändisar i Stockholm, som han flyttade till Gotland för att slippa, visade sig bo nära och runtomkring.