Gunilla Brogren har under flera år arbetat med den bok som kom att heta ”Fåröbor från förr”, nedtecknade levnadsöden av människor som inte längre finns.
Så här skriver finurlige författaren Lennart Hellsing (1919-2015), Fårömänniska under många år av sitt liv:
”Vad blir det av allt det som en gång fanns, det måste ju ta vägen någonstans? Jag tror det förflutna har en svans, som dansar om med någonting som inte finns och allt är kvar – så länge någon minns”.
Gunilla Brogren använder denna dikt i förordet till den drygt 500 sidor tjocka volym som berättar om människor som en gång varit och verkat med ett gemensamt: Fårö socken.
– Och så är det ju, så länge någon känner ens namn så finns man. Men det tar inte mer än ett par generationer innan en människa är glömd, säger hon.
I boken träder ett slumpmässigt urval av fåröbor från 1600-talet och framåt fram.
De flesta stannade på Fårö livet ut, andra sökte lyckan i Det Stora Landet i väst. Alla kämpade de för ett got liv, vissa lyckades, andra inte.
Som Christine Mörk Korg (1831-1908) vars man omkom i en fartygsolycka i Engelska kanalen, vilket gjorde att änkan fick flytta in med sina två små barn i fattighuset, nära nuvarande Bergmancentret.
Dottern Bina kom sedan att leva som prostituerad i Stockholm medan sonen Karl gav sig av till sjöss och försvann, hans öde finns inte att finna i några arkiv.
Författaren och allkonstnären Eric Fröberg (1897-1971) med sonen Ante som senare blev musiker. Eric var dock inte född på Fårö utan kom som fosterbarn våren 1900. I skolan vann han en skrivtävling och belönades med fem öre. Han kom sedan att författa många böcker.
Det är just arkiven som varit källa till berättelserna om Sundbergs Fina, Fabba Mårrten, Båta-Bol och Dämba-Mickel och alla de andra.
Men ursprungligen startade allt i Gunilla Brogrens intresse för släktforskning:
– Jag började i slutet av 70-talet och tog mig ganska långt bakåt i min egen släkt, tillbaka till 1500-talet, faktiskt. Jag började sedan leta utanför egna släkten, stötte på en massa kopplingar till Fårö och började söka efter deras livsöden.
Katarina Nordström (1857-1958), känd som "Noströmsmor" och ansedd boterska. Hon samlade blodiglar på Kullakärr i Skär och lät dem sedan suga det onda ur de sjukas blod.
Mycket tid till tillbringats i Landsarkivet, hon vet efter lång erfarenhet hur hon bäst hittar i kyrkböcker och andra dokument.
Hon har också kunnat ge liv åt berättelserna genom sin egen Fårö-förankring, född, uppvuxen vid Dämba som hon är och alltjämt med hus på ön, även om permanentbostaden numera är Visby.
Gunilla Brogren är född och uppvuxen på Fårö.
Hennes forskning har alltså pågått länge, men själva boken har tagit form de senaste fem, sex åren. För att folk inte ska glömmas.
Hon återkommer ofta till det under den här intervjun, hur Fårö som samhälle förändrats över tid.
– I slutet på 1800-talet bodde över tusen personer, de allra flesta livnärde sig på ön. Hur många är det i dag? Tio personer? Många fler är det inte som lever hela sina liv där, funderar hon.
Fattighuset var beläget nära kyrkan intill där Bergmanscentret ligger i dag.
För egen del har hon inte träffat särskilt många av personerna i boken. Knappast någon. Författaren och mångsysslaren Eric Fröberg (1897-1971) minns hon att hon hälsat på, en enda vet hon med säkerhet att hon pratat med.
Det var i Brooklyn, New York i tidigt 60-tal, Albert Nordström, uppvuxen vid Mölnor, var bara 17 när han gav sig av till Amerika.
Bokens design för tankarna till ett kalkstensblock.
– Jag bodde ett år hos en släkting, tant Alma. Albert var hennes kusin, en dag när jag kom hem satt han vid köksbordet. De brukade träffas en gång varje år och prata om livet.
Det är ett möte som etsat sig fast, särskilt minnet av hur Albert såg ut:
– Vet du, säger Gunilla Brogren, efter alla år i New York såg han ut som en Fårö-bo!
Julia och Albert Nordström, Julia från Halland och Albert från Fårö träffades i New York och gifte sig 1908 och fick ett långt liv tillsammans. Julia avled 1962, Albert 1971.
Under påskhelgen gavs ”Fåröbor från förr” ut av Får hembygdsförenings förlag. Och redan, sedan länge faktiskt, har Gunilla Brogren nya idéer:
– Fårö är väldokumenterat, men det finns luckor. Men vad jag pysslar med nu berättar jag inte än på ett tag!