När intervjun är över kör vi stora vägen ner mot Fåröfärjans färjeläge. Det är svart över sundet, decemberregnet blänker i asfalten och det som var storm för ett par dagar sedan har mojnat till en bris.
Där det i juli är två timmars kö för att komma med Cajsa-Stina eller Bodilla till Broa väntar nu bara tre bilar på 19.30-avgången. Det klonkar av metall när de sedan kör ombord.
Restaurangerna är stängda, sommarens cajun-truck har lämnat, tempen visar fem och i bostadshusen intill lyser fönstren gult som avsända brev.
– Ja, säger Marcus när vi går ner mot vattnet. Det är svårt att sätta fingret på vad det är…kanske är det så enkelt att det här är hemma. För nu flyttar vi inte härifrån, nu stannar vi här.
I oktober genomförde Marcus Larsson sin andra Ironman, triathlon-tävlingen på Hawaii. 3,8 kilometer simning, 18 mil cykel och 42 kilometers löpning i en följd. Det tog tio timmar och tre minuter. Vi återkommer dit i den här intervjun.
Marcus och sambon Tinas hus är byggt av betong och glas. Högt i tak, kristallkronor som svävar fritt över stora öppna ytor. De bodde i Kronhaga strand först, bortanför gamla regementsområdet, men fick sedan nys om den här tomten, en bit in i skogen från Bunge kyrka.
Till sist slog de till. Där Försvarets radiomaster en gång stod finns nu deras hem, genom stora fönster går det i dagsljus att se skogen och Tinas fyra hästar betande i hagen.
Marcus och Tina är både uppväxta i Biskopshöjden, ett villaområde nära Fårösunds IP, bara 200 meter från varandra. Ändå hade de knappt sett varandra när de parades ihop på en middag för tio år sen.
– Det skiljer sex år mellan oss, det är rätt mycket när man är liten. Men så träffades vi som vuxna och så blev det som det blev, säger Marcus.
– Vi var väl de enda singlarna som var kvar, skrattar Tina, som är med under intervjun.
Marcus är hemvändare, pluggade på GIH i Stockholm och bodde ett tag i Visby innan lasset gick tillbaka till Fårösund för tio år sedan nu.
Tina, å sin sida, hade aldrig ens hunnit lämna. Det gör inget, för hon trivs. De trivs.
Jag försöker komma åt vad det är som är så starkt i dem. Fårösund, en utpost med 800 invånare. En ort som upplevt upp- och nedgång. 15 år nu sedan KA 3 lade ner och bygden avfolkades.
I höst har det blivit liv och rörelse igen sedan många asylsökande, familjer såväl som ensamkommande barn, har förlagts i samhället.
Vad är det, Marcus, som är så starkt i dig. Vissa skulle kanske säga att du, ni, blivit kvar?
– Ja...och det låter inte så himla kul.Jag har gått i skolan här, gjort lumpen, jobbat ett år på KA 3 innan GIH. En fantastisk natur, nära till vattnet, här finns allt man behöver, jag kan inte förklara det på annat sätt, inte mer än att det är här jag vill bo.
De är lärare både två. Marcus är tillförordnad rektor på Södervärnsskolan, Tina lärare på Wisbygymnasiets vård- och omsorgsprogram. De pendlar till jobbet i Visby, ibland tillsammans, ibland var och en för sig. En timme i bil åt vardera hållet; Lärbro, Othemkors, Tingstäde, de kan varje kurva och har tid till såväl samtal som egna tankar.
Men det är inte därför jag är här. Ironman. Det är för Ironman jag slagit upp intervjublocket hos Larsson. För att tränga in i och försöka förstå.
Jag kommer att fråga och Marcus kommer att svara med ord som ”utmaning”, ”mål” och ”drivkraft”. En slags klyschor som alla idrottsmän svänger sig med, men ändå så centrala och fyllda med relevans och innehåll.
För det är vad det handlar om. Utmaningen, målet, drivet. Att pressa sig själv för att se hur långt det är möjligt att nå.
Ironman, Marcus. Vem är det du försöker imponera på?
Han ler på andra sidan bordet, dricker ett glas vatten, jag dricker kaffe, kakorna blir oätna:
– Mig själv kanske? Nej, så är det inte, för mig är det inte särskilt imponerande i sig. Men ändå är det en så enorm bekräftelse och glädje att klara av det, belöningen det är att gå i mål, kvittot på att ha lyckats.
För att förstå den känslan, ibland beskriven som ”obeskrivlig”, måste vi backa en aning i tiden. Att klara detta kraftprov på de där nio timmarna är naturligtvis imponerande.
9,05 är rekordtiden, på en Ironman i Kalmar. Hawaii tog en timme längre (10,03) , men då tog också hettan ut sin rätt.
I det stora hela är dessa långa tävlingstimmar ändå bara bråkdelar av all tid som lagts ner under träning och förberedelser, runt 500 timmar mellan januari och oktober.
Och det är kanske där i den största bedriften ligger.
Att göra allt som behöver göras och dessutom hitta tiden till det, vid sidan om ett heltidsjobb och allt detta pendlande.
Du får ett kvitto när du går i mål, säger du. Vad står på det kvittot? Att du är oövervinnlig?
– Nja, inte så, kanske, men sista biten in mot mål under det avslutande maratonloppet…det känns som man flyger, man får rysningar och tröttheten bara försvinner. Även om man så klart inte är särskilt snabb, haha.
Faktum är, avslöjar sambon Tina, att enda gången hon sett Marcus gråta är när han i augusti 2014 gick i mål i Kalmar och genom det för första gången klarat kvaltiden till det prestigefyllda kraftprovet på Hawaii.
Så stark var den euforin, djupare gick det in i själen än något annat han upplevt.
Finns det något som kommer i närheten, tror du?
– Jag vet inte, vi har ju inga barn eller så att jämföra med, jag vet faktiskt inte. Men det kan inte vara mycket.
Ibland tar han cykeln till jobbet i Visby och förstås cykeln hem, skogsstigarna runt Fårösund är flitigt trampade och simningen vässar han i Idrottscenters bassäng.
Bästa grenen av de tre är löpning. Simningen är tråkig, i cykel är han helt okej, i löpning riktigt vass. Som bäst har han gjort avslutande maran på tre timmar och tio minuter.
Men då har det, som sagt, krävts en del förberedelseslit. Som helvetespasset med trettio stycken 800 metersintervaller.
Pass som det är de värsta. Och på ett sätt också de bästa.
– Efter de tuffaste träningspassen är belöningen större. Att man genomfört dem, trots att det regnat eller trots att man egentligen ville ligga i soffan.
Det handlar om att vara ”Wassbergs skägg”. Så tänker jag. Envishet, disciplin, att trivas med ensamheten. Och då är det ändå inte OS- eller VM-nivå på Marcus Larssons resultat. Men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är att vara bäst i sin egen värld.
Marcus Larsson är 38 år. Det är ingen ålder, särskilt inte för idrott över långa distanser. Men det där gnager ändå en del i honom, att tiden går.
Inte så att han har några direkta åldersnojor. Mer då att den tiden i livet kommer när han inte längre klarar att förbättra sina resultat. När han helt enkelt blir sämre.
– Den dagen är jag lite orolig för, det är därför jag inte kan sluta att träna.
Hur då?
– Jag kan ännu bli bättre, det tror jag, nej, vet jag. Då måste jag också passa på. Nu är målet att vinna min klass (35 år) i Kalmar i augusti. När jag har gjort en tävling på nio timmar ser jag ingen vits med att fortsätta och klara den på tio eller elva timmar.
Så den dagen är alltså livet över?
– Nej, då får jag hitta något annat, någon annan utmaning. Än vet jag inte vad det ska vara, men det dyker nog upp något.
Jag frågar, gång på gång, vad som får honom att lägga ner all kraft och all tid på sin sport, men får egentligen aldrig något svar. Bara att han vill testa sina gränser, nå sina mål, slå sina tider, att det är roligt, inte alltid men oftast.
När jag sedan frågar ”varför” får jag samma svar. För att han vill test a sina gränser, nå sina mål, slå sina tider.
Detta inte noterat av elakhet, snarare av fascination för en total dedikation. Det är som att fråga ”varför har du ett kylskåp?”. Frågan är så dum och svaret är så givet att det egentligen inte är något svar alls.
Innan vi börjar intervjun säger Marcus att han inte riktigt vet vad han har att tillföra, han har ju läst en del Du&jag-reportage som handlar om tunga saker; sjukdomar och livssorg. ”Jag funderar inte så mycket om det blir så eller så, jag tar det som det kommer” säger han.
Jag tänker att det är gott nog, många av oss funderar alldeles för mycket.
Hawaii har blivit en favoritplats efter två resor dit. Bad och härliga stränder, sprakande natur, klibbande men vänlig värme. Kailua-Kona, där Ironman avgörs, är en liten stad som lever upp en vecka i oktober varje år.
– Sen drar folk därifrån, ungefär som här när turisterna försvinner, säger han.
Då, här på norr, blir vägarna friare att cykla på igen för Marcus i sin röda dräkt. Då hänger han över bockstyret och trampar mot framtiden.
Skönt är att resa till Hawaii ibland, skönt kan även vara några dagar i Stockholm, men skönast är att komma hem till Fårösund, platsen som är hemma och alltings mitt, där allting som behövs i livet finns att få.