Hide Blues 2018 blev succé, både publikmässigt och musikaliskt. För en gångs skull kunde oron över den stekande värmen förbytas i glädje över att kvällen var ... så fin. "Kittlar fint" sa Ida Andersson Jupiter, sångerska och festivalarrangör, om biljettintäkterna. Det är ett konststycke att få festivalen att gå runt och därmed göra nästkommande års bluesfest möjlig.
Arrangör och artist och lite annat därtill är typiskt för Hide, som ändå är en liten festival. Veteranen Örjan Klintberg strålade i kapp med solen, grep in och fixade när pausmusiken tillfälligt hängde sig, stod sen på scenen, fokuserad på sina basgångar när spelkompisen Björn Persson solade på gitarren. Minuten efter att ha uppträtt med Ida Andersson band stod höggravida Linn Klintberg och serverade kaffe.
Men viktigast förstås, vad var det publiken fick höra? Och hur lät det? Den senare frågan är lätt besvarad: mycket bra. Ljudet sköttes prickfritt och akustiken kunde inte vara bättre.
Det bjöds på fem akter. Ida Andersson band var först ut och spelade mycket från en kommande skiva. Bandets avstamp i bluestraditionen går inte att ta miste på. Men det stannar inte vid nytolkningar; IAB har sin egen musikaliska prägel där inte minst Christopher-Robin Maurins gitarrspel imponerar. Texterna har stundom ett frifräsigt feministiskt budskap.
Publiken kastades från rockig intensitet till intrikat polyfon komplexitet när The Gotlandic Pekka Pohjola Project vidtog. Det kan verka egensinnigt att uteslutande spela musik av den finske kompositören och multiinstrumentalisten Pekka Pohjola ( 1952-2008 ). Kanske det, men vilka kompositioner! Och så bra den blev, denna akt med jazzfusion. "Heavy jazz" avslutade setet och man skulle kunna fått för sig att stenbrytningen var i gång igen.
Felicia Nielsen kom med landsortsblues från Amerika, där hon rest runt. "Try me one more time" och sången om översvämningskatastrofen i Mississippi; "When the Levee breaks" hörde till sådant vi fick höra, med mycket kompetent guitar-picking på en gitarr av årgång 1938.
Björn Persson band är lite av festivalens husband, mycket uppskattat. "I´ll play the blues for You" och "Hide away" ( Hide väg ... ) hör liksom bara till. Kvällen avslutades med ett hyllat band som turnerar flitigt: Ida Bang and the Blue Tears. Med deras framträdande infriades också arrangörsgruppens löfte om något riktigt stort nummer.
Hur ska man sammanfatta kvällen? Kanske med en parafras på "How blue can You get" i Ida Andersson Jupiters svenska översättning "Hur mycket blues kan jag bära här". Ja, blir det som i fredags kväll: gärna ännu mer.