Ny film
Magnus är sexist
Manus & regi: Emil Brulin och Hampus Hallberg.
Filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival.
Under de första minuterna i "Magnus är sexist" ber huvudpersonen Johan (spelad av Hampus Hallbergs medregissör Emil Brulin) om ursäkt för det som väntar. Han är ordförande för en jämställdhetskommitté vid teatern där han verkar, och har nu kallat kollegorna till ett möte. Johan har nämligen varit på kurs och vill gärna dela med sig av allt nyttigt han lärt sig om könsmaktsordningen och rasistiska strukturer. Känsliga frågor, men det är inte därför han ursäktar sig. Nej, han är snarare rädd för att dragningen ska uppfattas som "för pedagogisk".
Det pinsamma gruppsamtal som följer kan knappats kallas pedagogiskt. Inom loppet av någon minut rivs gamla sår upp och okvädingsord flyger genom luften. Det trampas uppenbarligen på en del ömma tår, inte minst samtalsledararens egna. Efteråt är det svårt att förstå vad han egentligen hoppades få sagt, den snälle Johan som ville så väl. Det kryper i skinnet, den saken är klar.
"Magnus är sexist" ger en underfundig och träffande bild av vår metoo-omskakade samtid – full av tvärsäkra påståenden och inövade repliker, fattig på djupgående analys och verklig självrannsakan. Filmens jämställdhetsträff äger rum i samband med teatersällskapets repetitioner; skådespelarna har inte ens hunnit byta om från scenkläderna. De kommer således till genusföreläsningen iförda långrockar, knästrumpor och lockiga peruker. Det gör ett komiskt intryck, men det finns förstås en poäng också: Att teaterns självgoda jämställdhetsarbete nog mest är ett spel för gallerierna.
Emil Brulin och Hampus Hallberg är i grunden skådespelare. Det märks. Nerven i deras gemensamma regidebut finns i manuset och skådespelarinsatserna, inte i bildberättandet, som präglas av hantverksskicklighet men sällan överraskar. Mest påminner det om filmad teater – trots den skakiga handkameran.
"Magnus är sexist" hade dessutom tjänat på att vara något längre; gruppens konflikter kommer upp till ytan lite väl plötsligt, kan jag tycka. Men med lite mer rutin och pengar kan Brulin och Hallberg uträtta filmiska stordåd, det är jag övertygad om. Deras film är ett dräpande roligt tidsdokument – och ett fint visitkort som förhoppningsvis öppnar en del dörrar.