Jag minns tydligt när jag första gången gick in genom portalen till Filmstaden i Råsunda. Det kändes som att kliva in i himmelriket. Mitt arbete skulle bli att assistera Sunniva Kellquist i produktionen av hennes första kortfilm ”Staden som läste”, en beställningsfilm för Skolöverstyrelsen.
Alla biobesökare förr i tiden hade en fantasifull föreställning av ”Filmstaden”. Att det kunde liknas vid ett svenskt Hollywood var självklart. Över 500 långfilmer gjordes från starten år 1920 fram till omkring 1970. Då kom en ny och lättare typ av kamera- och ljudteknik. Den gamla filmtekniken var tung och otymplig och den sista stora svenska långfilmen i den gamla tekniken blev ”Yngsjömordet” (1966) med Gunnel Lindblom och Gösta Ekman i huvudrollerna. Sommaren 1966 byggdes hela den skånska bondgården i Yngsjö med husdjur och rekvisita inne i stora studion i Filmstaden i Råsunda.
Jag fikade ofta med Jan Troell och Sunniva Kellquist i personalmatsalen. Vi var några unga radikala som studerade det sociala livet inne i Drömfabriken och Troell raljerade gärna över att personalmatsalen hade två avdelningar, en för regissörer och huvudrollsinnehavare, och en för alla oss övriga. Troell hade ett gott öga till Ingmar Bergman när Bergman svepte in i den fina matsalen. Bergman var högst rankad av alla levande inne i Filmstaden på 1960-talet.
Troell slutförde de här åren sin första långfilm ”Här har du ditt liv” (1967) med Eddie Axberg i huvudrollen. Troell kallades ”folkskoleläraren med filmkameran” på den tiden, men hans första långfilm blev ett sant mästerverk och har röstats fram som en av de fem bästa svenska långfilmerna genom tiderna.
I filmbolaget Sandrews lokaler i Filmstaden arbetade samtidigt Maj Zetterling med en film om kvinnor; ”Flickorna” (1968) med bland andra Bibi Andersson och Harriet Andersson i rollerna. Det var inte en lätt tid för Zetterling och hon var beundransvärd som lyckades genomföra sin film.
Vardagen inne i Drömfabriken Filmstaden var i grunden konservativ med uppblåsta män som styrde och ställde. Varje yrkesgrupp ingick i en hierarkisk ordning med egen stil. Filmfotografer gick ofta klädda i engelsk tweed och såg ut som komna direkt från Hollywood.
En annan grupp med särställning var scriptorna, som kunde segla in i den fina delen av personalmatsalen utan anmärkning.
Drömfabriken Filmstaden upphörde mer eller mindre från år 1967. Filmindustrin förändrades snabbt. Filmkonsten i Sverige blev en angelägenhet för akademiker och politiker och därefter kom Svenska filminstitutet och rensade upp i en bransch på dekis. Jag flyttade till London 1967 och arbetade där i två år. Filmen ”Staden som läste” skickades av SF till filmfestivalen i Annecy i Frankrike. När jag återvände till Stockholm åkte jag ut till Filmstaden. Det syntes genast bakom den berömda portalen att något förändrats. Det var inte det liv och den rörelse i lokaler och verkstäder som jag var van vid. Jag tittade in i den gamla kära ”Portvaktsstugan” och frågade: ”Vad har hänt här och var är alla?” Portvakten svarade: ”Dom har börjat på tv.” Jag frågade var tv fanns och fick svaret: ”Det ligger på Valhallavägen”.
Jag tog bussen in till Valhallavägen och tv. Där mötte jag ett par gamla bekanta från den nedlagda Filmstaden. En springschas av känd teaterfamilj hade blivit teveproducent och en inspelningsassistent hade blivit projektledare.
Filmstaden i Råsunda är numera ett museum som visar filmer och minnen av filmlegender som varit där, bland dem Greta Garbo och Gregory Peck.