Filmrecension: Stämningsfullt om psykos

Vad är skillnaden mellan sjukt och friskt beteende, mellan sunda vätskor och galenskap? Kan det vara något så obetydligt som en lite för lång tystnad, en knyck med handleden – en blick som plötsligt blir obebodd?

På ett tåg till Stockholm sitter en nästan 14-årig flicka och tittar och lyssnar efter små, små tecken på paranoia och vanföreställningar. I sätet framför hennes sitter mamman, hon som är så varm och rolig och nära – när hon inte tror att pelargoner är spioner åt Socialen och att hon själv är en gudinna med en fågelarmé till sitt förfogande.

Flickan är van, hon var bara fem år när det hände första gången, när psykosen satte klorna i hennes mamma. Men varför måste det hända just nu, på väg till den efterlängtade Stockholmsemestern, med hotellfrukostar, promenader i Gamla Stan och 14-årsfirande på Gröna Lund?

Dramat ”Psykos i Stockholm” bygger på händelser ur regissören Maria Bäcks eget liv. Filmen ramas in av hennes och mamma Elisabeths röster, i ett samtal kring den där Stockholmresan för 20 år sedan, då inget blev som det var tänkt. Josefin Neldén (”Tjenare kungen”, ”Vår tid är nu”) spelar mamman som blir alltmer oberäknelig och måste läggas in, nykomlingen Josefine Stofkoper spelar dottern som glöms bort och blir lämnad ensam i storstaden.

Det låter kanske som ett recept på en omskakande bioupplevelse, men ”Psykos i Stockholm” är egentligen inte någon smärtsam – eller ens särskilt dramatisk – film. Med undantag för några laddade scener i början, när dottern förgäves försöker lugna sin mammas skenande psyke, bjuds det på mer stämning än handling när flickan vandrar runt i Stockholm och doppar tårna i vuxenlivet.

Men det filmen saknar i dynamik väger den upp i trovärdighet. Både hur psykosen yttrar sig och dotterns dämpade reaktion känns så oändligt mycket närmare sanningen än Hollywoods galna mammor och hulkande döttrar, i filmer som ”Carrie” och ”Mommie dearest”. Därtill finns en hel del bett i scenerna från psykvården, som skildras som underbemannad och oengagerad.

Men det som fångar mig allra mest är den torra humorn. Som när dottern uppgivet frågar mamman när hon kommer att bli som vanligt igen. Svaret kommer blixtsnabbt: ”Om en timme”. Då undrar jag inte om en autentisk film om psykisk sjukdom kan vara rolig, utan om den kan låta bli.

Rättat: I en tidigare version förekom ett felaktigt namn i en bildtext.