Vad Ă€r skillnaden mellan sjukt och friskt beteende, mellan sunda vĂ€tskor och galenskap? Kan det vara nĂ„got sĂ„ obetydligt som en lite för lĂ„ng tystnad, en knyck med handleden â en blick som plötsligt blir obebodd?
PĂ„ ett tĂ„g till Stockholm sitter en nĂ€stan 14-Ă„rig flicka och tittar och lyssnar efter smĂ„, smĂ„ tecken pĂ„ paranoia och vanförestĂ€llningar. I sĂ€tet framför hennes sitter mamman, hon som Ă€r sĂ„ varm och rolig och nĂ€ra â nĂ€r hon inte tror att pelargoner Ă€r spioner Ă„t Socialen och att hon sjĂ€lv Ă€r en gudinna med en fĂ„gelarmĂ© till sitt förfogande.
Flickan Àr van, hon var bara fem Är nÀr det hÀnde första gÄngen, nÀr psykosen satte klorna i hennes mamma. Men varför mÄste det hÀnda just nu, pÄ vÀg till den efterlÀngtade Stockholmsemestern, med hotellfrukostar, promenader i Gamla Stan och 14-Ärsfirande pÄ Gröna Lund?
Dramat âPsykos i Stockholmâ bygger pĂ„ hĂ€ndelser ur regissören Maria BĂ€cks eget liv. Filmen ramas in av hennes och mamma Elisabeths röster, i ett samtal kring den dĂ€r Stockholmresan för 20 Ă„r sedan, dĂ„ inget blev som det var tĂ€nkt. Josefin NeldĂ©n (âTjenare kungenâ, âVĂ„r tid Ă€r nuâ) spelar mamman som blir alltmer oberĂ€knelig och mĂ„ste lĂ€ggas in, nykomlingen Josefine Stofkoper spelar dottern som glöms bort och blir lĂ€mnad ensam i storstaden.
Det lĂ„ter kanske som ett recept pĂ„ en omskakande bioupplevelse, men âPsykos i Stockholmâ Ă€r egentligen inte nĂ„gon smĂ€rtsam â eller ens sĂ€rskilt dramatisk â film. Med undantag för nĂ„gra laddade scener i början, nĂ€r dottern förgĂ€ves försöker lugna sin mammas skenande psyke, bjuds det pĂ„ mer stĂ€mning Ă€n handling nĂ€r flickan vandrar runt i Stockholm och doppar tĂ„rna i vuxenlivet.
Men det filmen saknar i dynamik vĂ€ger den upp i trovĂ€rdighet. BĂ„de hur psykosen yttrar sig och dotterns dĂ€mpade reaktion kĂ€nns sĂ„ oĂ€ndligt mycket nĂ€rmare sanningen Ă€n Hollywoods galna mammor och hulkande döttrar, i filmer som âCarrieâ och âMommie dearestâ. DĂ€rtill finns en hel del bett i scenerna frĂ„n psykvĂ„rden, som skildras som underbemannad och oengagerad.
Men det som fĂ„ngar mig allra mest Ă€r den torra humorn. Som nĂ€r dottern uppgivet frĂ„gar mamman nĂ€r hon kommer att bli som vanligt igen. Svaret kommer blixtsnabbt: âOm en timmeâ. DĂ„ undrar jag inte om en autentisk film om psykisk sjukdom kan vara rolig, utan om den kan lĂ„ta bli.
RÀttat: I en tidigare version förekom ett felaktigt namn i en bildtext.