"Himmel över Libanon" tar sin början i Beirut 1977. En kvinna bär en stor väska ombord på en båt och sätter sig för att skriva ett brev. Fram växer en finstämd och melankolisk berättelse om ett liv och en familj som drabbas av inbördeskrig och inre förödelse.
Allt börjar med att den söta unga Alice (Alba Rohrwacher) lämnar sitt kvävande tråkiga hem i Schweiz på 1950-talet, för det spännande och ljuvliga Libanon. Där träffar hon sin blivande make, astrofysikern Joseph (Wajdi Mouawad) som drömmer om att bli den förste libanesen i rymden.
Deras gulliga kärlek utmynnar i ett färgstarkt hem, fullt av liv, släktingar, kärlek, barn och blommande konstnärsdrömmar för Alice. Men så blir det 1975 och inbördeskriget bryter ut.
Den fransk-libanesiska regissören Chloé Mazlo berättar om sin egen familjehistoria, med en väldigt egen estetik och en drömsk "Amelie från Montmartre"-stämning. Händelser som av en annan typ av regissör hade kunnat skildrats som brutala blir här mer obehagligt absurda. Som när beväpnade män med djurmasker, som ser ut som ett gäng arga mimare, börjar bråka på stadens gator.
Vips skildras en uppväxt bland bergen i Schweiz med små dockor och stop motion-teknik. Och häpp, där börjar en man på en affisch sakta att vinka. De genomgående pastelliga tonerna och det smått gryniga fotot ger ett arkivbildsliknande intryck och skapar en viss distans till det som berättas.
När bomberna smäller är det många libaneser som lämnar landet, däribland Alices och Josephs dotter som flyr till Paris. Men Alice vill inte ge upp sin tillvaro, och tar det som en grov förolämpning när det antyds att hon borde åka tillbaka till Schweiz. Det föder förstås tankar om tillhörighet, rötter och vad som egentligen utgör ett hem.
"Himmel över Libanon" är en nostalgisk titt på en tid som flytt, en egensinnig skildring av ett förlorat paradis, vilket känns extra sorgset med tanke på den instabila situation som råder i landet i dag.
