Filmrecension: Schack räddning från nazism

På en atlantångare på väg till USA efter kriget kommer plötsligt en okänd man fram och hjälper en amerikansk affärsman att få remi mot världsmästaren i schack. En sensation! Vem är den till synes brutne, men geniale schackspelaren?

Jo, han är den österrikiske advokaten Josef Bartok, som mellan wienervalserna och det goda livet hjälpt överklassen stoppa undan pengar. Han blir därför en av de första som fängslas när nazisterna införlivar Österrike i sitt rike 1938.

Bartok förlorar hela sin värld och nazisterna torterar honom till vansinnets gräns, tills han lyckas komma över en bok – om schack. Den blir ett andningshål, hans enda kontakt med någon form av intellektuellt liv. Han lär sig spelet utan och innan, på världsmästarnivå, trots att han aldrig ens kommit i kontakt med ett schackbräde.

Novellen filmen bygger på var det sista författaren Stefan Zweig lämnade ifrån sig innan han begick självmord i Brasilien i exil undan andra världskriget 1942. Zweig visste allt om vad nazisterna kunde åstadkomma. Naturligtvis är schack en perfekt metafor för kampen mellan de onda och de goda och för hur humanismen inte kan krossas av brutalitet.

Pennan är mäktigare än svärdet. Så man förstår att den prisade tyske regissören Philipp Stözl såg någonting att berätta för vår samtid i den 80 år gamla berättelsen. Vi ser alla historiens tecken i skyn.

Oliver Masucci är lysande i huvudrollen som den eländige, men värdige Bartok. Men, schack i all ära. Berättelsen tappar fart på väg mot ett antiklimatiskt slut.

Framförallt när historien utspelas på atlantångaren, där för övrigt Rolf Lassgård spelar ut sitt register – på tyska – som den bullrige amerikanske affärsmannen, som vill ta Bartok under sina vingar.