Musikfestivalerna är inte vad de brukade vara nu när Hultsfreds- och lervällingseran sedan länge är förbi.
I våra dagar konkurrerar arrangörerna med soffan i vardagsrummet. Många förväntar sig därför att det ska vara lika bekvämt att gå på festival som att plöja en säsong ”True Detective” på platteven.
Nya tider alltså – och det är kanske lika bra det. Vi blir alla nostalgiska med åren, men man får inte glömma att den genomsnittliga festivalspelningen under 90-talet var rätt dålig – som ofta när många olikartade artister ska klämmas in i samma uniform.
Nystartade Wisby strandfestival kan beskrivas som typexemplet för en modern musikfestival.
Den tycks vända sig till en något äldre, och mer köpstark, målgrupp. På festivalområdet, som omfattar Wisby strand och Kallis i Visby hamn, hotas aldrig ordningen; alla festivalaktiviteter är tydligt avgränsade och utövas på sin förutbestämda plats – och alla besökare dricker Carlsberg.
Ordnung muss sein-andan märks också på scenen.
Pugh Rogefeldt, premiärkvällens första akt, gör entré på utsatt tid med tysk punktlighet, 19.00 prick. Han spelar sedan ganska exakt i 60 minuter.
Vid respektabla 70 år är Rogefeldt fortfarande i god form. Låtarna är ungefär de man hade kunnat vänta sig, med en lågmält vacker ”Där gullvivan blommar” som självklar höjdpunkt.
Pugh har uppnått legendstatus. Ändå framstår han denna kväll som ett förband till Jono, förmodligen eftersom spelningen bara varar i en timme.
Jono, ja. Ett folkkärt band här på ön – så till den grad att den som hyser tvivel riskerar att mista huvudet. Progressiv symfonirock har aldrig varit min grej, så jag är nog inte rätt person att säga bu eller bä.
Det råder dock ingen tvekan om att Jono är att ett våra bättre liveband. Johan Norrby & Co:s musik bygger på virtuos fingerfärdighet, och musikalisk perfektion i största allmänhet.
Den precisionen överför man galant till en livescen.
Jag har hittills inte nämnt Gotlandsmusiken, som kompar både Pugh Rogefeldt och Jono under kvällen. Ensemblens närvaro på scenen måste sättas på festivalens pluskonto.
När rockband ska paras ihop med en orkester blir resultatet ofta löjeväckande svulstigt – men inte här. Gotlandsmusiken har en ganska låg profil; deras arrangemang förhöjer låtarna subtilt istället för att dränka allt i orkestral pampighet.
När Gotlandsmusiken, Pugh Rogefeldt och Jono avslutar kvällen tillsammans med Pugh-klassikern ”Här kommer natten”, då glömmer till och med en spydig ironiker, åtminstone för en stund, alla tomma Carlsbergflaskor på backen.
Festivalen fortsätter under torsdagskvällen med Titiyo och Stiftelsen, och avslutas på fredag med Little Jinder, Miriam Bryant och Petter.