Med sommaren kommer turisterna. Med solglasögon, lätt bakåtlutad hållning, slängande armar och löst sittande skjortor intar de ön. Deras gångstil tycks vara en aktiv markering mot pendelstressens snabba steg som tillåter plötslig acceleration för att hinna före genom spärren, före ombord på tåget, före uppför rulltrappan. Men nu ska det inte hinnas före. Nu är det semester! Barnen skriker i Kneippbyns attraktioner. Glassen rinner och sommarfesterna pågår långt in på småtimmarna.
Turisterna kallas i folkmun stundom för ”mavar”. Likt skrattmåsar dyker de upp i flock, skränar och skitar ner.
– Turisterna uppfattas som ett hot när de kommer som en massa, de rör sig i stora grupper och saknar en realtion till den plats de befinner sig på, säger Owe Ronström, professor i etnologi vid Uppsala Universitet Campus Gotland.
Han menar att det är en stor skillnad mellan turism och vad han vill benämna som socialitet.
– Som turist åker man till en plats en tid för att sedan lämna den. Socialitet eller kulturskapande handlar om vår förmåga att möta andra människor, och det är något helt annat.
Han förklarar:
– Det uppstår ett slags ofrivillig gäst – värd-situation. Det innebär att det ställs krav på lokalbefolkningen som man inte kan eller vill axla. Detsamma gäller för besökarna. Det är egentligen en helt fiktiv relation som har skapats av turistindustrin, men det är här det fallerar. Den massa som turisterna utgör skapar en obehaglig kontext, säger han.
Erika Sandström, universitetslektor i historia vid Uppsala Universitet Campus Gotland, menar att det bland öborna finns – och har funnits – en tendens att göra skillnad på turister och turister:
– Det har handlat om att skilja på ”kvalitetsturister” och ”massturister”, där de förstnämnda är intresserade av det historiska kulturarvet och har det gott ställt ekonomiskt medan den andra kategorin hellre vill tälta, bada och besöka Kneippbyn. Det är helt klart en klassfråga, och man får rätt dålig smak i munnen när man läser en del av insändarna från 1960- och 1970-talet, säger hon.
Erika Sandström beskriver det som att det rör sig om en konflikt mellan turismens positiva och negativa sidor:
– När turisterna under 1960- och 1970-talet komma till Gotland så var situationen på ön krisartad. Man hade en starkt negativ befolkningsutveckling, på omkring tio år hade befolkningen minskat från 59 000 till 54 000 invånare. Då gav turismen positiva effekter i form av intäkter och arbetstillfällen, säger hon.
Men andra var oroliga för vad som skulle hända om ön blev för turistanpassad.
– Det handlar om hur stora anpassningar man kan och vill göra till turismen och var gränsen går för när det blir för mycket, säger hon.
Det är en komplex situation. Erika Sandström beskriver det som att turismen genererar inkomster för såväl privatpersoner som kommuner. Samtidigt är den ett hot mot natur- och kulturvärden då den tvingar fram en modernisering. Detta sker samtidigt som turismen är beroende av att natur och kultur bevaras, vilket i sin tur leder till att moderniseringen hindras.
Och det är inte alltid som bevarandet av en tilltalande turistmiljö går hand i hand med de permanentboendes behov. I en intervju med en vägarbetare i Gotlands Allehanda från 31 maj 1972 kan vi läsa följande: ”Det må väl vara hänt att exempelvis en som bara är sommarboende vid den här slingrande vägsträckan kan tycka att den är vacker /…/ Men de som dagligen måste köra här året runt, t.ex. den bussförare som kör här alla dagar med last av skolbarn, måste ha en helt annan aspekt på hur en landsväg ska vara beskaffad.” Samma problematik kommer till uttryck i en insändare i GA från 22 juli 1961. Signaturen ”Gammal bonde” skriver: ”Tro mig, vi gotlänningar förstår nog också något av vårt lands särart, men är inte glada åt sterila stränder utan liv och kan inte känna någon vidare tillfredsställelse med att bli hållna för att vara bara ett naturreservat till beskådande. Vi önska framåtgående och utveckling, inget stillastående eller bakåtsträvande /…/ vi bor här året om vi och skall här ha vårt uppehälle och våra barn sin framtid.”
Det verkar alltså finnas en konfliktlinje kring turismens inverkan på platsen som sådan. Men finns det ytterligare en skiljelinje mellan ö och fastland?
– Det är en uppfattning som är starkt etablerad. Men för det första måste jag klargöra att Visby på sätt och vis hör till fastlandet, det är en stad som föddes som en icke-gotländsk plats, och det ser vi ett exempel på i Almedalsveckan, säger Owe Ronström.
Han menar att uppfattningen om öbor kontra fastlänningar hänger samman med turismen:
– Om det bor omkring 58 000 personer på Gotland och det varje år kommer omkring en miljon besökare så händer något: Man kan säga att de som bor här ”trycks ihop” av andras beteende och blir till ett slags ”vi”. Och i mötet med alla dessa främlingar söker vi efter någon vi känner igen, det handlar om tillhörighet och trygghet.
För Owe Ronström berättar jag att en av mina kollegor talat om att det förekommer tidningsrubriker i stil med ”Fastlänning körde för fort” eller den avrundande kommentaren ”som tur var så var han fastlänning” i samband med brottsmål.
– Det är ett väldigt funktionellt beteende. Personen är inte en del av den gemensamma berättelsen och det är inte intressant att diskutera någon som inte är inte del av det här sociala nätverket, säger han.
Owe Ronström menar att ”vi:et” skapas genom våra berättelser, att vi håller reda på varandra genom att berätta. Han jämför med att skapa en karta:
– Det pågår hela tiden en intensiv kartografering av hur folk sitter ihop. När du hör dig själv bli berättad om så vet du att du är en del av vi:et. Tillfälliga besökare kan inte inkluderas med en gång, det tar ett tag att bli ”inberättad”, säger han.
Owe Ronström menar att det finns en föreställning om att öbor är på ett visst sätt.
– I världen finns det många fler personer som bor på fastlandet än på öar, och när man då kommer till en ö så bär man med sig sina föreställningar. Det medför att man tenderar att se bara det man vill, eller kan, se. Vi är de som återspeglas i andras ögon. Blir vi sedda som speciella så blir vi speciella, det är samma princip som gäller för invandrare, säger han.