Pugh Rogefeldts spelning drog en fullsatt ruin. Han hade själv antytt att det kunde bli den sista Visbyspelningen men om han kan behålla spelglädjen från onsdagskvällen lär det bli fler. Med sig på tribunen hade han förstås sina triomedlemmar, Hasse Tholin på bas och Micke Lyander, trummor. Och trion förstärktes därutöver av tre gitarrister: Pughbrodern Ingemar, Kasper Kvist från Gotlandsbandet Väckelsen samt efter några låtar, Georg "Jojje" Wadenius, gitarrist på klassiska "Ja dä ä dä"-plattan.
Dessutom spelade även Pugh gitarr inledningsvis men la den snabbt åt sidan, lirade munspel på några låtar men koncentrerade sig sen främst på sång och mellansnack och fungerade emellanåt dessutom närmast som dirigent.
Konsertstart skedde med "Marion" (grävmaskinsmärke), mera känd som "Grävmaskinen". Pugh berättade att den låten skapades när han drömde om att bli just grävmaskinist. Den gled över i "Vår kommunale man" och 1,5 timmes ruinmusik hade inletts.
Pugh blandade och gav. Sällan framförda "Het" från -82 dök oväntat upp. Dock med en något annorlunda, närmast reggaeaktig touch. "Först in sist ut" är en ny låt och lät som tidig, tung Pugh.
Efter denna färdades åhörarna 50 år bakåt i tiden. "Jojje" Wadenius gjorde entré och det var dags för första bidraget från "Ja dä ä dä". "Här kommer natten" lät storslaget ödesmättad när den klingade ut.
"Ja dä ä dä" räknas som det första rockalbumet med sång på svenska. Detta i form av ofta ordlekande och onomatopoetiska texter, ibland banala, ofta geniala. Pugh berättade bland annat hur albumtiteln kom till, uttrycket användes oupphörligt av en servitör på en restaurang i dåvarande västmanländska hemtrakter. .
Men det är inte bara den skivan som firar 50. Pugh lämnade scenen och "Jojje" fick framföra två låtar från sin barnplatta "Goda' goda'", även den således från 1969. Sen börjar Pugh trampa oroligt i bakgrunden och gör reentré.
"Hog farm" avslutar ordinarie set. Två extranummer blir det. "Mamma håll ut", från coverskivan "Pugh on the rocks", är en bluesbagatell. Publikfavoriten "Små lätta moln" med krispigt gitarrlir sätter definitiv musikpunkt.
En konsert som övervägande fick en stark rockprägel och där mjukare material lyste med sin frånvaro. Och den som väntat sig en uppspelning av samtliga låtar från "Ja dä ä dä" blev besviken. Det handlade mer om en exposé av Pughs musikaliska karriär från start till nutid. Och den är innehållsrik och imponerande.