”Svensk säkerhetspolitik bestäms av Sverige”. Det upprepas med en inte lite portion beskäftighet från alla håll (ju längre bort från ansvarsställning desto mer beskäftigt). Och det har väl inte ifrågasatts av någon, inte ens Putin. Visst kan, och ska, vi som en egen nation välja vår egen väg. Men när vi väljer våra vägar måste vi ta hänsyn till vår omgivande värld och de konsekvenser våra vägval kan få. Vi kan inte fatta beslut som om vi vore ensamma i universum.
Ledande företrädare för våra större partier förefaller att inse detta, eftersom de deklarerat att det inte är aktuellt med någon Nato-ansökan nu, även om de motiverar det på lite skiftande sätt. Jag tror för övrigt inte att en eventuell ansökan från Sverige (än mindre från Finland) i närtid (de närmaste åren) skulle beviljas av Nato. Även där finns konsekvenstänk. Nato liknas ibland vid ett försäkringsbolag och försäkringsbolag beviljar inte en brandförsäkring i ett hus som redan brinner eller som löper risk att i närtid ta eld (och man förbannar nog dag och natt att man redan försäkrat vissa hus i Europa).
Alla östeuropeiska länder (och dit hör i detta sammanhang Sverige och Finland) är just nu sådana hus. Vi får nog helt enkelt efter bästa förmåga lotsa oss själva genom denna kris. Och då krävs lugn och besinning och klokskap. Och absolut inte något förhastat och desperat präglat miljardregn över det militära försvaret och ingen Nato-ansökan.
Det som i sammanhanget känns olustigt är också att vårt förhållningssätt till det pågående kriget i Europa på sina håll reducerats till en partitaktisk fråga inför höstens val. I klartext och aningen hårdraget: ”Jag som politiker inser att en massa miljarder till försvaret är vansinnigt, framför allt i rådande läge, men det struntar jag i eftersom sådana krav kan ge mig många röster i höst!”
Ja, gott folk. Var har vi hamnat? Och vart är vi på väg? Det har presenterats forskning som visar att varannan svensk född 2005 kommer att bli 100 år. När jag nämnde det för ett gäng tonåringar möttes jag av svaret: FEL; ingen av oss kommer att bli 100 år – jorden har innan dess blivit en planet som inte kan hysa mänskligt liv. Ska verkligen våra tonåringar, som borde vara fyllda med framtidstro och hopp, behöva ta emot det arv vi är på väg att lämna över till dem?
Förlåt dysterheten. Jag ska skärpa mig – men ibland är det svårt.