I decennier har fotografen Bruno Ehrs skildrat världen genom sin lins. Han har porträtterat kungafamiljen och finns representerad på såväl Moderna museet som Nationalmuseum.
I 30 år har han också återkommit till Gotland.
– Vi har ett jättelitet torp i Hangvar, som har betytt jättemycket för hela familjen, säger Bruno Ehrs.
Inte så långt därifrån, på Bungenäs, har hans i särklass längsta fotoprojekt, "Bunker ett noll fyra", ägt rum. Det startade sommaren 2013, som Bruno Ehrs uttrycker det; "av en ren slump, som så mycket annat i livet", när han över en lunch på ön småpratade med en bekant.
– Då säger han "jag har köpt tre bunkrar". Någon gång har man väl hört om någon som har köpt tre cyklar eller tre skjortor, men den där meningen "jag har köpt tre bunkrar" hade jag aldrig hört, säger Bruno Ehrs.
– Den ena var helt vattenfylld, den låg för nära havet. Den andra var i ett plan, som ett enkelt garage. Men den tredje – tre våningar under jord. Meningen var ju att man i händelse av krig skulle kunna försluta bunkern och vara där i flera månader.
Dagen efter åkte Bruno Ehrs till bunkern på Bungenäs, följde betongtrappan ner i underjorden och överväldigades av vad han såg.
– Det var någon slags skräckblandad förtjusning. Å andra sidan tyckte jag att det var fantastiskt vackert. Jag njöt av materialen, linjerna, stämningen.
– Jag fick fototillstånd dagen efter.
I drygt tre år följde Bruno Ehrs sedan bunkerns förvandling, från militär lämning i förfall, till en arkitektoniskt flärdfull bostad, under den gotländske arkitekten Erik Gardells ledning. Fotoprojektet har dock från början till slut varit hans eget.
– Det är inget uppdrag jag har fått av någon annan. Det har många fördelar. Jag behöver inte tjäna någon, inte smickra någon, jag har ingen annan att göra belåten. Det gör det friare, säger Bruno Ehrs.
Vid 17 fotosessioner och i 4 500 exponeringar har han dokumenterat processen.
– Jag har besökt bunkern under alla årstider. Vackrast är det ju på vintern. Jag jobbade alltid när ingen var där, jag ville alltid vara ensam i bunkern.
– Jag har också märkt, i efterhand, att jag har återvänt till samma platser, samma ytor, utan att jag riktigt har tänkt på det. Det tycker jag är lite anmärkningsvärt. Det visar att det finns en dragningskraft, åtminstone för mig, till vissa ytor, vissa hörnor.
Bunkern som företeelse rymmer en laddad stämning som bjuder till filosofiska funderingar.
– Bunkern som konstruktion handlar ju om att stänga ute något, men också om att stänga inne något. Vanliga byggnader går upp från marken, den här går ner i marken. De flesta byggnader vänder sig utåt, bunkern vänder sig inåt, resonerar Bruno Ehrs.
Det nu färdiga bunkerhuset benämner han som vackert och han tycker att det förskönat landskapet på Bungenäs ytterligare. Men det är inte den arkitektoniska byggnaden i sig, eller dess komplicerade tekniska lösningar, som har varit utgångspunkten eller drivkraften i fotoprojektet.
– Jag var intresserad av volymer, rumslighet, ljusspel, proportioner. Såna saker roar mig, säger Bruno Ehrs.