Florence Montmare har jobbat som fotograf i 25 år. Under våren har hon gjort en roadtripp med elbil i USA och fotograferat människor längs vägen.
Svenska fotografen, konstnären och filmskaparen Florence Montmare föddes i Wien, men är uppvuxen i Tumba och Stockholm. Hennes pappa kommer från Kreta där familjen hade ett hus, hennes mammas släkt kommer från Gotland och det var hit familjen åkte på somrarna.
– Gotland var smultronstället, dit åkte vi på semester, säger Florence Montmare, som sedan drygt 25 år delar sin tid mellan New York och Stockholm och sedan några år även Gotland.
Under en semester på Gotland 2014, tillsammans med sin amerikanska make, återupptäckte hon sina barndomssomrarnas ö.
– Sedan 2015 har jag varit här väldigt mycket, månadsvis och halvårsvis, säger Florence Montmare och beskriver en stark dragning till Gotland.
En av dessa resor till ön blev också starten på en ny historia för Florence Montmare.
– Jag landade i Visby och skulle åka till Fårösund, men det var snöstorm och jag kunde inte ta mig vidare.
I stället fick hon övernatta i en väns lägenhet i innerstan.
– På morgonen när jag ska skotta fram bilen så får jag syn på den här skylten och jag vet inte varför men jag får gåshud.
Det är huset på Södra kyrkogatan 1, där restaurang Surfer's ligger i bottenvåningen, som fångat hennes blick. "Fotografisk ateljé, 2 tr upp" står det på fasaden och Florence Montmare beskriver en plötslig och stark känsla av samhörighet.
Fotoateljén högst upp i huset på Södra kyrkogatan 1, öppnade redan 1861 och var då stadens första fasta fotoateljé. Flera fotografer har varit verksamma där, Märta övertog ateljén av systrarna Johansson.
Hon hör av sig till sin moster som har släktforskat och det visar sig att hon är släkt med fotografen Marta Berglund, den sista fotografen som verkade där. Florence Montmare börjar leta efter bilder av sin nyfunna, sedan länge bortgångna, släkting.
– Den första bild jag hittar är på en kattunge i en silverpokal och i pokalen syns en reflektion av ett studiogolv och ett par kvinnofötter i kängor, berättar Florence Montmare som fångades av bildspråket.
Nästa bild hon hittar är av en lucia som står med kaffebricka, i pumps. En rolig bild, tycker Florence Montmare, som också ser att det är Riksarkivet som lagt ut bilden. Hon skickar genast ett meddelande, svaret kommer direkt. När hon sedan ringer upp svarar samma person.
– Jag säger att jag är fotograf och släkting till Marta och då säger den här personen att Marta är en av de mest produktiva fotograferna som varit verksamma här på Gotland, berättar Florence Montmare.
Tre unga kvinnor porträtterade av Marta Berglund.
Det visar sig att Riksarkivet i Visby har 10 500 glasnegativ med Marta Berglunds bilder. Glasnegativen räddades från en sophög och bevarades för eftervärlden. Florence Montmare har fotograferat av många av dem, liksom en bevarad fond som Marta använde i sin fotoateljé.
– Nu gör jag en film om det här, mitt sökande efter henne och hennes konstnärskap. Jag har alltid sökt personer som kan vara vägledare åt mig och jag har haft fantastiska fotolärare, men jag har alltid önskat att jag haft en sån person i familjen, och plötsligt har jag det.
Marta själv som 24-åring, fotograferad av hovfotografen Ferdinand Flodin. Hon fick själv retuschera bilden, som ett prov på sin skicklighet.
Marta Maria Berglund, som i sitt yrke tycks ha kallat sig för Märta, föddes 1892 och dog 1973. Florence Montmare föddes året där på och för henne är berättelsen om Marta mer än bara en personlig berättelse om en släkting.
– Nu tänker jag mycket mer på fotografi ut ett historiskt perspektiv, särskilt ur ett kvinnligt perspektiv. Män dikterar fortfarande historien genom sina linser. Det är fortfarande svårt att ta sig fram som kvinnlig fotograf, framför allt i New York, och vad händer om kvinnorna försvinner ur arkiven. Det är en demokratifråga, kvinnor måste få ta plats i historien och det är det som det här handlar om i liten skala.
Mamman Bengta Nilsson.
Tanken på det vi lämnar efter oss blev särskilt påtaglig för Florence Montmare under pandemin. I New York såg hon döden överallt omkring sig.
– Jag satt i min lägenhet medan pandemin och Black lives matter-protesterna rasade utanför. Man blir väldigt sårbar i den situationen och jag tänkte väldigt mycket på min egen död. Vad händer med mitt bildarkiv när jag dör? Det är väl också någon form av kvinnoaktivism.
Just nu har Florence Montmare ett vistelsestipendium hos Östersjöns förtattar- och översättarcentrum, där hon bland annat skriver på filmen om Marta.
På måndag öppnar Florence Montmares installationsutställning Martas ateljé på före detta konstmuseet i Visby och den kommande filmen har fått stöd av Film på Gotland.
– Jag skulle vilja att den visades här först, säger Florence Montmare.
Genom sina bilder berättar Marta mycket om vem hon var, menar Florence Montmare.
– Genom att titta på hennes blick – man tror att fotografen porträtterar personen framför kameran, men oftast är det ens egen relation till personen man porträtterar.