Jag har suttit i evigheter med inledningen på den här texten. En recension bör redan i anslaget ge läsaren en fingervisning vad det handlar om.
Ibland hamnar man dock på tillställningar som inte låter sig summeras så lätt. När det inte blir någon ordning på tankarna kan man alltid luta sig mot en behändig kliché: X var kontrasternas afton.
Det är visserligen schablonmässigt uttryckt, men jag kommer faktiskt inte på någon mer kärnfull sammanfattning av lördagskvällen på Joda, då konstnären och kompositören JG Thirlwell och gotländska indiehelgonen i Pascal intog scenen.
Evenemanget var en del av Frekvens, Gotland Film Labs symposium om ljuddesign och filmmusik, och fungerade som en sorts avslutning på första heldagen.
Vi som var där klev rakt in i ett egendomligt gränsland mellan konferens och kvällsunderhållning. JG Thirlwell, som var först ut, hängde på gärdesgården i så fall, kan man säga.
Den australiske allkonstnären var på plats för att premiärvisa sin experimentella kortfilm ”Sonder”, som tillkommit specifikt för Frekvens.
Verkets titel är ett nyord; i Urban Dictionary ges följande definition: Insikten att varje främling man passerar på stan har ett lika rikt inre liv som en själv.
Filmen utgörs av en serie kameraåkningar som fångar rörelserna i trafiken runt Brooklyn Bridge i New York. Det låter kanske inte särskilt spännande, men med sin suggestiva musik och plötsliga växlingar i tempo och perspektiv uppnår Thirlwell en närmast orkestral effekt. Bilarna som susar förbi i ultrarapid och slow motion blir som blossande prickar i en pointillistisk målning.
”Why seven?” undrar en äldre herre under den efterföljande frågestunden. Det dröjer ett tag innan någon, inklusive Thirlwell, förstår att det är soundtrackets takt som avses.
Frågan blir en påminnelse om sammanhanget: Än är konferensen inte riktigt över. Synpunkten är ändå befogad, för ”Sonder” väcker intressanta tankar om den rörliga bilden och dess förhållande till ljudet – vilket ju också var ämnet för dagen.
När Pascal äntrar scenen lite senare råder det ingen tvekan längre: Dags för kvällsunderhållningen, nu blir det f-nimej dansgolv!
Den här kvällen påminner Pascal också lite om ett sånt där band som rings in när kostymnissarna ska släppa loss. Mimmi Skog tappar trumpinnar till höger och vänster, Isak Sundströms gitarr tjuter mellan låtarna medan Manuela De Gouveia ursäktande viskar ”Vi har inte repat så mycket på sistone” i mikrofonen.
Det finns en skillnad dock, en väsentlig sådan: Pascal är så förbannat bra – och frågan är om de inte blir ännu bättre när de håller sig borta från replokalen.
Man kunde nästan tro att de spelar klassiska låtar som ”Kom inte till mig” och ”Stort och vackert” för första gången på den här konserten – så stark är inlevelsen och spelglädjen.
Pascal gör ingenting på rutin; efter mer än ett decennium i rampljuset rör det sig fortfarande om rå energi förkroppsligad.
Efteråt skulle ingen få för sig att fråga ”Why seven?”. Om JG Thirlwells konst är hjärna och intellekt, så är Pascals mage och känsla. Det var det mötet som gjorde denna lördag till en så minnesvärd kväll.
Jo, visst var detta kontrasternas afton, sannerligen.
Jag bjuder på den klichén.