En ny bok
Carl Johan Svensson
Provflygningarna - platserna Andreé lämnade efter sig
Carlssons
Visste du att ingenjör S A Andrée, som ledde den tragiska Nordpolenexpeditionen med "Örnen" 1897, landade med luftballong på Gotland? Inte jag heller, eller för den delen redaktionskamraterna. Och när det begav sig, den 29 november 1894, visste inte ens Andrée det själv.
Han hade startat i Göteborg 11.45 och varit i luften under fem timmar. Men det var molnigt och han flög på hög höjd, som mest 2 679 meter, så det var inte lätt att veta. Var vattnet han såg när molntäcket lättade Vänern? Var han i "Vestergylln" (Västergötland) som han enligt en artikel i Gotlänningen på 50-årsdagen, alltså 1944, ska ha frågat. Han hade utgått från att han borde hamna i Norrköping, ungefär. Men 14.23 tecknade han i sin logg "Jag har ingen idé om hvar jag befinner mig".
Han hade tidigare erfarenhet från en ballongfärd som förde honom över Östersjön till Eskören i Åbo skärgård och ville inte riskera en ny osäker resa över havet. Vid åsynen av Karlsö fyr beslutade han sig för att landa. Ett ankare släpptes ner och han utlöste en teknisk nymodighet som tillät gas att snabbt strömma ut ur ballongen. 16.45 landade han på en åker bakom Kusarve, avstyckad gård från Gustavs i Fröjel. 19.45 telefonerades ett telegram från Klintehamn om landningen och samma kväll kunde Aftonbladet berätta om nyheten i ett extranummer.
Uppgifterna är hämtade ur Carl-Johan Svenssons bok om Andrées provflygningar åren innan denne gav sig iväg med "Örnen" på resan som slutade med hans och de andra expeditionsmedlemmarnas omskrivna död. Återgivandet av förvirringen kring var landningen skedde den där novemberdagen 1894 är inte avsett som en lustighet. Salomon August Andrée må ha varit äventyrligt lagd, men hans ballongfärder bedrevs inte som uppvisning, intresset gällde vetenskapliga observationer.
Författaren citerar om landningen vid Kusarve ur Gotlands Allehanda:
"Den häpenhet som bemäktigade sig traktens befolkning vid den hardt när vidunderliga åsynen av den stora ballongen, var minsann icke mindre här än annorstädes. Men man sprang dock icke till skogs, utan sedan man hämtat sig litet, hjelpte man beredvilligt luftseglaren tillrätta."
Det var ingen mjuklandning. Ankaret skadade flera gärdsgårdar och drog en telegraftråd ur sina fästen. Fiskaren Anders Peter Pettersson, "Kusare-Per", berättade om ett förskräckligt dånande. Han var en av de som kom till Andrées hjälp – och bistod med skjuts till telegrafstationen.
Carl-Johan Svensson satte sig i sinnet att under arbetet med boken söka upp alla landningsplatser från de nio provflygningarna med ballongen "Svea", ett styvt jobb. Med stor respekt, närmast ömsint, skildrar han möten och diskussioner med de personer som idag kunde tänkas ha något att bidra med till historieskrivningen.
Han är lektor i historiedidaktik, alltså hur man undervisar om historia, vid högskolan i Jönköping och hans jakt på fakta om S A Andrées flygturer blir också avstamp för historiekulturella resonemang.
Extra nöjsamt blir det när han blandar in sig själv i berättelsen, travandes omkring i en kopia av Andrées kavaj, mumsande på samma sorts kolakakor som denne favoriserade.
Det är en underhållande bok – med tänkvärda resonemang om vems historia som skrivs, vilka händelser som anses värda att hålla levande – och hur de manifesteras i terrängen.