Den 16 februari öppnar så utställningen ”Relationer i Grez-sur-Loing” på konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. En utställning som kretsar kring William och Carolina och deras vänskapskrets och till vilken museet lånar in 30-talet konstverk från Brucebo. Och till denna är Johanna Pietikäinen också en av de knutna svenska och internationella experterna. Hon har skrivit en av de kunskapsrika artiklarna i utställningskatalogen.
Hon arbetar som antikvarie vid Brucebo, konstnärshemmet på Själsö, sedan 2015 då hon sökte och fick det spännande jobbet.
– Det handlar mycket om att bygga upp museiverksamheten.
Den 9 februari blir det bokrelease för hennes gedigna biografi om konstnärsparet, ”Heartists”, på Fornsalen Förlag. Titeln är en engelsk ordlek som kan översättas med artister som skapar med hjärtat och Carolina kallade också William för just ”Heartist”.
– Den ska till tryckeriet innan jul. Sent i går kväll satt jag med bildtexterna, berättar Johanna Pietikäinen om bokens slutspurt när GA träffar henne i den starkt konstnärliga miljön på Brucebo.
– Jag har hållit på sedan 2013 då jag var i Kanada som praktikant på konstmuseet i Hamilton.
Museet hade då hundraårsjbileum och firade med en jätteutställning omkring William och Carolina.
– Jag fick studera arkivmaterial som skeppades över och fick sätta mig in i deras liv och gjorde ett researcharbete åt utställningsproducenterna.
– Jag tycker om deras konst men även deras relation och Carolina som gick ifrån de normer som en kvinna då skulle ha. Jag kom hem och visste då väldigt mycket. Ett så spännande material men ingen hade gjort något av det, berättar Johanna.
Hon fick därmed göra det själv. Något som hängde ihop med att hon skulle läsa en master i konstvetenskap.
– Jag bestämde mig för att skriva en biografi och det blev en med jättemycket illustrationer.
Ursprungligen kom Johanna Pietikäinen till Gotland för att läsa till föremålsantikvarie vid Högskolan.
– Jag kom hit till Brucebo ganska tidigt eftersom huset restaurerades. Jag fastnade eftersom det var en tidsepok som intresserar mig och jag är personhistoriskt intresserad. Här fanns ett helt paket, jag blev tagen. Jag hade ingen koll innan jag kom till Gotland. Där såddes ett frö och jag sökte mig sedan till Kanada för praktik.
Boken handlar om paret som konstnärer men även om deras relation till varandra. Forskning som underlättats av att det finns så många brev bevarade, paret korresponderade på engelska.
– Jag tycker att Carolina utvecklades till en politiskt och socialt intressant person på Gotland.
Hon engagerade sig för kvinnlig rösträtt och verkade även inom exempelvis Lottarörelsen.
– William målade och var nöjd med det och levde på hennes pengar, han behövde inte sälja.
Johanna menar att det fungerade väl mellan dem, det var något av en win win-situation. William gick ut och satte sig i en närbelägen grotta och funderade vilket medförde att Carolina fick arbetsro i ateljén.
Boken följer dem kronologiskt. Tiden innan de träffade varandra, deras 21-åriga, gemensamma liv under vilket de reste och bodde mycket utomlands. Och naturligtvis om deras konstnärsskap.
Samt om Carolinas liv efter makens död. Han avled, endast 47 år gammal, i hjärtinfarkt mitt under en middagsbjudning i Stockholm och Carolina levde nära 30 år till, då mest på Brucebo. Fastigheten, då en tomt med en liten stuga, köpte paret 1899. De bodde då i Paris så det var ursprungligen tänkt som sommarhus, men första vintern tillbringade de där redan 1902. Det var Carolina som tog med William till Gotland och som så många konstnärer fångades han av ljuset och havet. Carolina hade varit här som turist med sin familj redan som tonåring.
I Kanada har William Blairs konstnärsskap redan gjort en stark comeback. Detta sedan man där upptäckt att han kan räknas som en av landets första och få impressionister och vistades i konstnärskolonierna i Europa tillsammans med de stora namnen.
– Han har fått ett större kändisskap de senaste fem åren och är mer känd där än i Sverige. Han kommer också att vara representerad på en stor impressionistutställning på Kanadas nationalmuseum.
– Vi får också fler förfrågningar om att låna ut hans verk. Intresset för dem ökar hela tiden och ännu mer lär det bli i och med Waldemarsudde.
I Williams födelsestad Hamilton finns Art Gallery of Hamilton som har ett 30-tal målningar av honom.
– Världens näst största samling. Vi har ett antal tusen om man räknar in alla skisser. Här kan man följa en målnings idé från skissblocket till färdig tavla, konstaterar Johanna Pietikäinen sakligt.
Han var produktiv men cirka 140 av hans tidiga verk försvann för alltid på dramatiskt vis. Under transport till Kanada förliste ångfartyget ”Brooklyn” den 8 november 1885 utanför Anticostiön i Quebecprovinsen och tavlorna förstördes.
Till utställningen på Waldemarsudde lånar Brucebo således ut 30-talet verk. Johanna Pietikäinen har varit med och valt ut dem.
– Bland annat några av Carolinas stora skulpturer. De har inte varit ute och rört på sig på 120 år och verken blir en centralpunkt i utställningen.
Carolina är i dag mest känd för sina skulpturer men gjorde även akvareller och etsningar.
Johanna kommer också att föreläsa under utställningen.
Schemat är således fulltecknat för Johanna Pietikäinen framöver. Men, en sak är inte lika rolig.
– Min anställning på Brucebo avslutas vid årsskiftet. Då ska stiftelsen inte längre ha någon heltidsanställd och för tillfället har jag inget nytt jobb.
Bruceboparet släpper hon dock inte men ändrar kanske inriktningen något.
– De kommer alltid att följa med men jag behöver kanske en liten paus. Men nästa år är det hundra år sedan kvinnlig rösträtt infördes i landet och då kanske det är aktuellt att göra något om Carolina som var engagerad i frågan.