Brev från byn
”Min största smärta började den 24 februari klockan 04:00. Jag vaknade av en kraftig explosion, ett rött sken i fönstret, skakande rutor.
Jag och min dotter Olena sprang ut på gatan och såg hur Nova Kakhovka på andra sidan floden brann. Hon frågade ”Mamma, vad är det här?” Jag svarade ett ord – krig. Kvinnor skrek och grät runt omkring. Det var bara rädsla och förtvivlan, jag kunde inte röra mig, sedan började paniken.
Ryssarna kom inte in i byn på morgonen, först efter en tid. Jag minns deras första besök för resten av mitt liv. Fem ryssar med maskingevär omringade mig och ställde massa frågor, medan den sjätte rotade runt i mitt kylskåp.
Livet i byn förändrades. Det var tomma hyllor i butikerna, långa köer till bröd.
Det var som om tideräkningen slutat, vi visste inte vilken dag eller datum det var. Vi planterade potatis, rödbetor och morötter. Och vi väntade ivrigt på vår befrielse.
Ryssarna bosatte sig i hus som folk hade lämnat och när de sedan flydde från byn tog de med sig alla elektriska apparater, kylskåp, tvättmaskiner, bilar togs skoningslöst från människor. De körde sina stridsvagnar på folks gårdar, krossade träd och blommor. Telefoner, pengar, de tog vad de ville.
De ville döda min hund, men jag tillät det inte. Ryssen riktade ett maskingevär mot mig, men jag blev inte rädd, jag började förbanna honom och gick mot honom. Han sänkte maskingeväret och sprang till bilen.
Jag reste ofta till Beryslav, Kakhovka och Cherson. Tack alla svenskar som hjälpt oss ekonomiskt under ockupationen. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig hur vi skulle ha överlevt utan ert stöd.
Men vår otroliga glädje kom den 11 november. Våra älskade, snälla, modiga soldater från Ukrainas väpnade styrkor kom in. Det var stor glädje, tårar, kramar, pussar. Vi trodde och visste att vi skulle bli befriade.
Det var en bra sida, det fanns också en dålig sida. Ingen el, inget vatten, inget internet.
Vi blir ständigt beskjutna, våra hus och daghem är krossade. Och vi ber er verkligen att förmedla till alla länder: Hjälp oss med vapen!. Vi blir skjutna här, och våra soldater har ingenting att svara tillbaka med. Men vi lever, vi arbetar. Vi är starka, vi är tillsammans, vi kommer att kämpa.”
Nina Knutas