”Mina drömmars land" med undertiteln "En show om mi och di” är Marie Nilsson Linds emotsedda återvändande till tribunen efter ”Systrarna Sisters”. Den yttre berättarramen innehåller skildringar kring ett klassiskt nutida gotländskt landsbygdsproblem: Den unga generationen för vilken det inte är självklart att ta över släktgården.
Prolematiken kring ursprung och rötter kopplas också till dagens globala situation. Till detta läggs den återkommande rivaliteten stad-land respektive gotlänning-fastlänning. Att Marie Nilsson Lind rycker ut till Gotlands och landsbygdens försvar är givet.
Det lokala kontra världsperspektivet accentueras av scenografin. Scenen utgörs av en ladugårdsinteriör och här projiceras bilder från disparata platser, alltifrån ett gotländskt åkerlandskap till rymden.
Mr Gotland, det vill säga Tjelvar, i Lennart Bäcks skepnad, ser till att det blir en skarp start. Budskapet är glasklart: Tjelvar eldar sjelvar. För att Gotland ska finnas måste det brinna.
Mariemonologerna möts av behövliga break i form av sång- och musiknummer av hennes kompetenta kvartett medaktörer, försedda med en rejäl samling instrument. Föreställningen framförs i många former. Det handlar om monologer, poesi, sketcher, sång och musik. Och en kör av syrsor. När inspelade syrsors ljud återges på låg hastighet låter det som en mänsklig kör.
Således, frånsett syrsorna, en klassisk Marie Nilsson-inramning där hon läser texter, sätter sig bakom pianot och till och med vid ett tillfälle tar på sig sin gamla, klassiskt enkla maskering, den röda clownnäsan.
Men, det är inte det enda man känner igen. Den som väntat sig en alltigenom nyskriven föreställning blir besviken. Oväntat mycket i textväg handlar om återvinning. Det vill säga, delar har hörts förr i olika sammanhang, alltifrån Närrevyer till Ainbuskföreställningar och "Bättre begagnat". Här återfinns texter signerade bland andra Allan Nilsson och Risto Leino.
Visserligen får man då återhöra gamla favoriter som fader Allans närmast rappliknande språkekvilibristiska sjukvårdsgenomgång till Maries oneliner "När man hör att det mesta våldet sker i hemmet får man vara glad att man är bostadslös".
Men, det är det nyskrivna man sett fram emot. Och det materialet håller en genomgående stark kvalitet med Maries karaktäristiska blandning av humoristiska replikskiften, träffsäkra iakttagelser kombinerat med en känsla för det sorgsna i skeendet. Fiktiva personer blandas med sockenoriginal och verkliga inflyttare.
Marie Nilsson Lind kan som få dissekera den gotländska folksjälen med koll på såväl den genuina landsbygdsmiljön som stan (Visby) och storstan (Stockholm) med dess för- och nackdelar. Allt tryfferat med tidsmarkörer som Raketost, Prädd och arrakskransar.
"Mina drömmas land" är lång, mycket lång. Innan start meddelas att den är cirka två timmar inklusive paus. Den blir drygt tre. Framför allt hade en kortning behövts i andra akten.
En till denna föreställning hörande ofrånkomlig del ingav lite oro innan man tagit del av reslutatet. Den avhållna systern Josefins bortgång. Skulle det bli för hyllande, internt och/eller för sorgligt i denna föreställning som i övrigt närmast kan betecknas som en show, om än med starkt seriös underton?
Marie Nilsson lyckas, dessbättre, hålla balansen. Hyllande ja. Med minnen, sången "Lilla syster blå" och, mot slutet, projicerad bild och Maries gripande text till Benny Anderssons vackra, nyskrivna melodi med samma titel som föreställningen. Sorgligt, givetvis. Men med åtskilliga positiva minnen och humor invävt i saknadens ord.
Föreställningen avslutas med flygbilder från Närsholmen, favoritplatsen där Josefins aska ströddes.