Pija Lindenbaum har skapat barnböcker sedan 90-talet och genom henne har både barn och vuxna fått lära känna karaktärerna Else-Marie, Gittan och Lill-Zlatan. I september kommer hennes senaste bok ”Vi måste till jobbet”. Textraden "det är bara vuxna som leker, barns lekar är aldrig på låtsas” från Kristoffer Leandoers essäbok ”Barn – paradiset och flykten därifrån” ringar in känslan som Pija ville förmedla.
– Det låter ju väldigt tråkigt, men den handlar om barns lek och hur på riktigt det är, säger hon.
På sättet som Pija jobbar med att komplettera bild och text med varandra hoppas hon skapa känslan av att barnens lek också är deras verklighet. Barnen i boken tar bilen till jobbet på vårdcentralen och illustrationerna visar då hur barnen sitter i en rikigt bil och är på en riktig vårdcentral.
Pija Lindenbaum målar bilderna förhand med akrylfärg och blir det fel är det bara att börja om från början. Och hon skriver om texten in i det sista tills rytmen känns rätt och ingenting skaver. De 32 sidor långa böcker som det här arbetet resulterar i fylls oftast med berättelser som utgår från Pijas egen barndom.
– Jag minns inte så många specifika händelser men jag minns känslor, till exempel hur det känns att bli åthutad av en vuxen eller att känna sig blyg, berättar hon.
Den ganska vanliga dramaturgin om att huvudpersonen ska genomgå en utveckling till det bättre och ändra sig är en som Pija vill hålla sig borta ifrån.
– Man ska inte behöva vara någon annan. Nästan så att jag tänker att om man är dum så ska man få fortsätta vara dum, skrattar hon.
Men trots att hon i sitt berättande vill understyka att man måste få vara som man är så kan det vara en kamp för Pija att acceptera sig själv och det som hon skapar. Framförallt handlar det om svårigheten att få ut det som hon ser i huvudet ner på papper.
– Jag gör inte de bilder som jag skulle vilja göra, mitt ideal är något helt annat än det jag själv gör.
Bilderna som hon ser i huvudet beskriver hon som väldigt fria och lekfulla medan de bilder som utgör hennes böcker, enligt henne, är kontrollerade och hämmade.
– Jag märker ju när jag pratar om mina bilder såhär att jag egentligen pratar om mig själv och om en önskan om att vara på ett annat sätt. Jag själv är ju ett jävla kontrollfreak, säger hon och skrattar.
Trots att Pija inte riktigt är överens med det hon gör har faktumet att andra verkar uppskatta hennes böcker, fått henne att fortsätta med barnboksskapandet. Hyllningarna från både barn och vuxna, och de många priser som hon blivit tilldelad, ser hon som ett bevis på att det hon gör ändå håller. Och att få vara en del av barns första läsupplevelser känns väldigt betydelsefullt.
– Böckerna som jag läste som barn bär jag ju med mig på ett sätt som ingen vuxenbok kan mäta sig med.
Lindenbaums böcker är skapade på ett sätt som gör att man behöver både bild och text för att förstå hela berättelsen, något som innebär att barn ofta behöver ta hjälp av en vuxen, vilket glädjer Pija. Hon ser läsning som en social aktivitet och något som upplevs bäst tillsammans. Den här synen på böcker och läsning gjorde att hon själv drog sig för att lära sig läsa som barn.
– Jag fattade ju att mamma och pappa skulle sluta läsa för mig om jag lärde mig att göra det själv, säger Pija och ler finurligt.