Nakenheten har en lång historia i den västerländska konsten. På senare år har denna tendens ifrågasatts allt mer.
Utvikningsbild eller konst – var går egentligen gränsen när en kvinna slänger paltorna för att få sin blottade kropp förevigad?
För den moderna människan är det inte nakenheten i sig som kan väcka anstöt utan de ögon som betraktar den.
Det talas i dag om en ”manlig blick”, där bilden av kvinnan systematiskt filtreras genom ett maskulint raster.
Man behöver så klart inte vara akademiskt lagd för att ställa sig den självklara frågan: Är det verkligen motiverat att hon är näck?
Frågan går inte att ducka för om man svänger förbi Drottens ruin den här veckan. Fotografen och skräckromantikern Czon gör sin enda Sverigeutställning i år på just denna plats.
Och ja – det finns mycket naket i Czons konstnärliga häxkittel (bilden som illustrerar denna artikel var den mest påklädda jag kunde hitta i presskittet).
Västkustkonstnärens signum är att gestalta demoner och mystiska väsen ur folktron. Vissa av fotografierna har tagits specifikt för utställningen i Visby och visar gotländska varianter som smisshäxan och Marteboljuset. Somliga av modellerna ska också vara hemmahörande på ön – så den lokala kopplingen är stark.
Det är nog det jag uppskattar mest med ”Czon & Underground will take over”, att konstnären faktiskt gått in för att möta den plats han ställer ut på.
Men den där frågan – utvikningsbild eller konst? – har jag inget klokt svar på. Rubens, Titian och de andra mästarna såg förmodligen sina modeller med lystna ögon, men det stör inte mig. Det kan bero på att det kroppsideal som kommer till uttryck i deras målningar så drastiskt skiljer sig från vårt.
I Czons fotografier tycker jag mig dock se en återspegling av min egen samtids föreställningar om den vackra kroppen – och då är det plötsligt en annan femma, känner jag.
Jag menar inte att moralisera. Estetik och etik går sällan hand i hand. Men eftersom gränsen mellan pornografi och konst är så vag på denna utställning blir det svårare, åtminstone för mig, att bedöma det konstnärliga värdet.
Det råder ingen tvekan om att fotografierna är ”snygga”, tankeväckande och i någon mening tilltalande. Så visst – utställningen får beskrivas som sevärd. Och det är inte alls säkert att du ser samma sak som jag, fastän bilderna är desamma.
På den punkten får jag ge den moderna feminismen rätt: Allting bottnar i blicken.