Aleksander Kidvall gillar både gestaltande foto och dokumentära skildringar.
Även om Aleksander Kidvall, 53, totalt sett bott fler år på Gotland än i Linköping är hans karakteristiska östgötska dialekt fortfarande härligt påtaglig. Den liksom hör ihop med hela hans person och karaktär.
– Jag är en sådan där gubbe som sa upp mig för att bara göra något annat i livet. Satsa på det som jag tyckte var roligt och det jag finner intresse i. Färg, form, bild och skapande har alltid tilltalat mig, säger han.
En tisdag för fyra år sedan var det slut med arbetet inom skolans värld. I stället blev det Fotolinjen på Hemse, trots att foto aldrig varit något intresse tidigare. Utbildningen gav blodad tand och Aleksander sökte vidare till Nordens fotoskola på Arnö, där han nu gör sitt tredje år.
– Det är 600 poäng, eller tre år för att hålla en kamera. Det är otroligt roligt faktiskt och annorlunda från vad jag gjort tidigare.
På många sätt är fotografering alltså något helt nytt för Aleksander Kidvall. Något som är svårt att tänka sig när man kikar igenom hans portfolio.
– Kameran har aldrig varit med mig fysiskt. Däremot har jag alltid haft bilder i huvudet och varit en drömmare. Jag växte inte upp i en särskilt kulturell familj alls.
Som fotograf beskriver han sig som nära. Någon som kan fånga socialrealismen och fota dokumentärt. Samtidigt finns ett andra ben, den gestaltande fotograferingen där han jobbar mer konstnärligt.
– Jag tycker att de två delarna förenas i en bra balans. Det kompletterar. Jag fotar båda delarna och de får ta plats i olika former.
Över trettio konstnärer från hela Sverige ställer ut tillsammans med Arbetets museum i Norrköping.
På Arbetets museum i Norrköping hänger, sedan den tredje september, dokumentärsalongen "Fortsättning följer". Aleksander Kidvall ställer ut ett projekt inom dokumentärfoto.
– Jag har följt en kvinna som är bostadssökande och självmedicinerande, som jag brukar kalla det. Jag har följt henne i tre års tid nu och vi har haft kontakt till och från. Jag är väldigt stolt över det arbetet.
Nästa vår är han nyutexaminerad från Nordens fotoskola. Då ser han en eventuell tillbakagång till livet inom skolans värld. Men bara på halvtid.
– Den andra halvan vill jag vara frilansande med saker som jag tycker är roligt och givande inom foto. Det handlar inte om att göra karriär. Jag vill vara fri.
Aleksander skickade fem bidrag till utställningen på Arbetets museum, tre fick plats.
Aleksander fyller 54 nästa år och räds inte åt att han närmar sig pensionsålder.
– Det är viktigt att förnya sig och ändra invanda mönster. Jag vägrar bli en sur gubbe!