Mitt barn har orientering och ska infinna sig vid VOK-stugan. Han frågar om jag hittar dit. Jag säger att det är lugnt, jag har ju telefonen. Det är ett självsäkert utlåtande jag senare kommer att ångra.
Vi startar i god tid och passerar Ica Maxi. Minuterna tickar på. Plötsligt vill telefonen att vi ska köra in på en grusväg. Det känns inte rätt. Vi åker vidare. Telefonen vill att vi ska köra in på en ännu smalare väg. Vi fortsätter. Men jag börjar tappa förtroendet för telefonen så vi stannar. Ska det verkligen vara så här svårt? Det borde väl åtminstone finnas en skylt?
Problemet är förstås att jag saknar lokalsinne. Jag har ingen som helst känsla för var jag befinner mig eller vart jag ska. Jag måste ha gps. Och när den inte samarbetar står jag handfallen, kan inte improvisera.
Vi vänder och kör tillbaka till grusvägarna. Vid den första står två tjejer från klassen med moped. Jag känner hoppet spira och fortsätter rakt in i skogen. Det är gropigt och lerigt. Snart tar vägen slut och vi måste vända. Jag vevar ner rutan och frågar tjejerna. De skakar på huvudet, det här är fel väg. Vi kör vidare ut på stora vägen.
Telefonen föreslår nästa grusväg och här stöter vi snart på en hel skolklass och flera lärare. Jag förklarar triumferande att nu är vi framme. Mitt barn skruvar på sig och säger att han inte känner igen någon. Jag säger vadå där är ju din gympalärare! Han med kepsen! Men barnet skakar på huvudet. Det är inte hans gympalärare.
Vi skumpar vidare fram till en vägbom och lyckas vända. Jag kliver ur bilen och frågar lärarna om de vet hur man kör till VOK-stugan. Och de vet de givetvis, det vet ju alla människor på hela Gotland utom jag.
Tillbaka på stora vägen igen och minuterna fortsätter ticka. Telefonen föreslår flera avfarter men jag håller ståndaktigt fast vid lärarens beskrivning. Snart rullar vi in på en asfalterad parkering och där står rätt gympalärare och vi är bara 10 minuter sena. Frid och fröjd.
På vägen hem frågar jag telefonen hur man tar sig till Visby. Och nu är tonfallet ett annat. Kör bara till dalhemsvägen och sen raka vägen in till stan. Restid åtta minuter. Otroligt smidigt med tanke på att det skulle ta 19 minuter att köra dit. Speciellt när vi i själva verket sladdade omkring på grusvägar och omvägar i 45 minuter.
Två timmar senare är det dags att hämta. Den här gången frågar jag inte telefonen. Jag kör till dalhemsvägen och följer skyltarna.