Resorna gick via mellanvåg, det var de mest äventyrliga resor jag gjort, vad som helst kunde hända.
Med fingertopparna vred jag ratten på vår Südfunk och så skred nålen över radions display, jag var överallt: Stuttgart, Brussel, Lyon, Frankfurt.
Det var en ny värld som öppnade sig för den lille pojke som var jag. Skrap, blipp och sorl, röster på främmande språk, aningen av melodier...som att se in i ett kalejdoskop, rösterna och musiken blev till färger och form.
Radion, familjens enda, stod placerad i köket. Vi åt ofta kåldolmar. Jag minns "Det ska vi fira" och "Ring så spelar vi" om lördagsmorgnarna. "Haru fått nåt kaffe?" frågade programledaren Hasse Tellemar.
Det här var på den tiden Hälleforsnäs låg i bandyallsvenskan, telefonluren hade sladd och vi barn skulle tänka på barnen i Biafra.
Så ofta jag kunde tog jag in radion på mitt rum och reste med hjälp av nålen ut i världen och in i fantasin.
Senare i livet har jag varit både här och där, men sällan har resorna varit så spännande som under den stora världskartan i det lilla pojkrummet.
Den försvann sedan, Südfunk-radion med vitt plasthölje och stora platta batterier, och ersattes med mer moderna apparater. Jag fick en alldeles egen kassettradio, vit den också. Med den spelade jag in blandband från pop-programmen.
Vart Südfunken tog väg vet jag inte, men jag växte upp, lämnade barndomshemmet och flyttade så småningom till Gotland. Ja, det är ju ett tag sedan nu, snart trettio år.
Jag har ofta tänkt på den där första radion, den som lärde mig något om världen.
...och så satt jag då, det var i september i fjol, hos världsturnerande cellisten Svante Henryson i hans gotländska boning i Vamlingbo. En intervju för Du&jag med fokus på hans tidigare karriär som basist med pudelfrilla i Yngwie Malmsteens band.
Först tog vi en lång promenad längs vattnet, sedan drack vi kaffe. Och så plötsligt – där var den! Südfunken!
Ja, inte exakt min gamla älskling, men en lika dan. En brorsa.
Den stod på en hylla och jag blev alldeles tyst. Först. Och sedan började jag berätta om barndomens resor och om hur min kärlek till musiken grundlades. Intervjufrågorna fick ta paus.
Han tyckte nog jag var lite märklig. Eller kanske inte, vad vet jag.
Men Svante – som spelar cellosolot på Uno Svenningssons "Under ytan" – hade inte undgått hur tagen jag blivit, så när jag gick sade han: "Du får den!".
Svante, tack. Tack vare dig alla dessa resor i sommar.