För några år sedan startade Daniel och en kompis skivbolaget Azure Graal tillsammans. De ger bara ut musik på kassett.
Tjänar man mycket som skivbolagschef? Nja, inte om ditt bolag heter Azure Graal och bara ger ut kassettband med okända black metal-band från Egypten, Finland och Argentina. Men Daniel Seestrand rycker på axlarna.
– De första kassetterna sålde vi för cirka sex euro styck. Nu på slutet har vi tagit kanske åtta–nio euro. Så vi tjänar ju ingenting på det här, utan gör det bara för att det är kul, säger han.
Det är en av de första dagarna som utan överdrift kan kallas för vårig. Genom takfönstret faller solstrålarna på de kassetter och vinylskivor som ligger på den röd- och vitmönstrade bordsduken. På vinylerna finns hans egen musik, medan kassetterna är sådana som Azure Graal har gett ut. Ett tydligare fysiskt bevis på Daniels livslånga relation till musiken är svårt att hitta.
Han föddes 1978 i punknästet Strängsnäs och bildade tillsammans med en kompis sitt första band som 12-åring. Trummor, gitarr, sång – och en häftig affisch de själva hade ritat. Efter bara några veckor fick de sin första spelning.
– Men jag hade ingen egen gitarr, så jag beställde en från Hobbex-katalogen. Den kom på fredagen och på lördagen var det dags för konserten, berättar Daniel.
Även om Daniel framför allt har spelat black metal de senaste åren så lyssnar han på allt möjligt. ”Några veckor efter att jag hade spelat Fattaru för mina barn så hörde jag hur de nynnade på en av låtarna”, säger han.
Bandet fick med tiden fler medlemmar och tog sig namnet Imploders. Precis som det kultförklarade Strängnäs-bandet Dia Psalma spelade de punk. Samtidigt var Daniel – parallellt med musiken – en hängiven friidrottare, som framför allt satsade på spjut och medeldistanslöpning.
– Jag kom in på ett elitidrottsgymnasium men lade ned mer och mer tid på musiken. Det blev en vattendelare, och jag valde bort idrotten, säger han.
Som 17-åring lämnade Daniel ändå Strängnäs. Efter några år i Växjö flyttade han under en period ”runt i Sörmland”. Vid den tiden hade han vid sidan av musiken hittat en ny värld att utforska.
– Jag började intressera mig väldigt mycket för psykologi. Läste Dostojevskij för första gången och försvann mer och mer in i det intellektuella, säger Daniel.
Mord, självmord och anlagda bränder i kyrkor ledde till att den norska black metal-kulturen i början av 90-talet fick stor uppmärksamhet i media. I boken ”True norwegian black metal” från 2008 skildrades den av fotografen Peter Beste. Bilderna är ofta närgångna och inte sällan blodiga.
Sedan bara fortsatte det. Han sökte och kom utan problem in på psykologprogrammet i Uppsala. Där blev han sedan – med någon kortare avstickare – kvar till 2011. Då gick flyttlasset till Gotland. Och här har han blivit kvar. Efter att under åren ha varit runt på några olika arbetsplatser är han sedan i fjol chef för regionens barn- och elevhälsas psykologer och pedagoger.
Men. Även om yrkesidentiteten är viktig för Daniel så är den verkligen inte allt. Genom alla år har musikprojekten överlappat och avlöst varandra. Ibland pop och visor, men framför allt black metal. Under alias som Vildbrand, Fatal siluett och D aphelium har han skapat hård, tung och rå – men också melodisk – musik.
– Kanske beror det på att jag växte upp med punk, men jag är rätt konventionell när jag skapar. Det ska vara vers, refräng och melodier, säger Daniel.
Daniel Seestrand har bott på Gotland sedan 2011.
När han under tidigt 90-tal upptäckte black metal var det en genre som uppmärksammades för mycket mer än musiken. Särskilt i Norge tog sig subkulturens dyrkande av död och våld särskilt extrema uttryck.
När den svenske sångaren i det norska bandet Mayhem begick självmord tog en av medlemmarna exempelvis ett foto på hans döda kropp och använde det som skivomslag. Några år senare mördades samma bandmedlem av en annan framträdande black metal-musiker, som också misstänktes ligga bakom flera mordbränder mot norska kyrkor.
Hur djupt inne i den världen var du?
– Inte alls. Det var en annan scen, och där blev de kanske naturligt att bli mer och mer extrem. Men det var inte så att jag tvingades till det genom att jag höll på med musiken. Det påverkade mig inte, säger Daniel.
”Det är både jag och inte jag. Jag tar ju med mig något av mig själv in i den märka världen. Men jag skulle aldrig orka gå omkring med det i huvudet hela tiden”, säger Daniel. Det är han som är fotograferad på omslaget.
Med det sagt tror han ändå att det mörker som black metal-världen gärna omfamnar finns i de allra flesta människor. Och att det för honom kanaliseras genom musiken.
– Men det innebär inte att jag måste ha mörka tankar när jag lyssnar på den. Vissa kanske skulle bli stressade av den sortens tung musik, men jag blir lugn i stället. Den kan skapa positiva känslor och är verkligen inte bara mörker och ondska, säger Daniel.
Hittills har han aldrig spelat sin musik live på Gotland. Det finns i nuläget inte heller någon plan på att göra det. Däremot kommer han under våren att spela in en fullängdare med musiken han skapat under bandnamnet Fatal siluett. Det blir Daniel och en trummis – sången och de andra instrumenten klarar han på egen hand – som gör det på Gotland. Därefter är han osäker på vad som väntar i musikväg.
– Det skulle kunna bli något odistat och inte alls lika tungt. Nu har jag varit inne i black metal i många år och kan känna mig rätt mätt på det.
Men oavsett ur mycket Daniel använder sin distpedal framöver kommer Gotland i sig att fortsätta göra avtryck i hans låtar. Det har nämligen ön och dess natur gjort ända sedan han flyttade hit.
– Det har slagit mig att när jag bodde på fastandet handlade mina texter mycket mer om sociala relationer och det mellanmänskliga. På Gotland kom inspirationen i stället från naturen och miljöerna.
Daniel har släppt musik under många olika namn.