Tidigt 80-tal; riksdagsledamot Gunhild Bohlander, Majvos Östergren och Erik Nylén, Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar.
Ingen känner den gotländska historien, den som hittas i plöjd åkermark, som Majvor Östergren. Från 70-talet och till dags dato har hon i olika roller verkat inom kulturarvet.
Först som arkeolog, därefter bland annat som chef för Fornsalen och som handläggare på länsstyrelsen.
Dessutom har hon bedrivit, och bedriver alltjämt, forskning kring skattfyndplatser, vilket ger viktiga ledtrådar om det forntida gotländska samhället. Nyligen prisades hon för detta av Kungliga Gustav Adolf Akademien för svensk folkkultur.
Det är just det som fascinerar henne så. Att hitta ledtrådar till en annan tid, till våra förfäder.
– Arkeologin är väldigt konkret. Man hittar fysiska föremål som leder en vidare i historien och ingen skatt av alla som hittats är den andra lik, säger hon.
Gotlands är rikast i världen på hittade silverskatter i förhållande till sin storlek. Omkring 750 skatter har rapporterats till myndigheterna.
Störst var Spillingsskatten där 67 kilo vikingatida silverföremål hittades i en åker i Othem i juli 1999, faktiskt världens största fynd i sitt slag.
– Sammanlagt, alla fynd inräknat, har vi hittat 180 000 mynt från andra länder, vilket talar tydligt om Gotlands betydelse som handelsplats, säger Majvor Östergren.
Men skatter är inte bara spännande och fascinerande, det är också föremål för stöldligor, plundringar, rättegångar och domar.
Engelska ligor har varit verksamma på ön som med metalldetektorer letat fynd.
På 90-talet fanns en aktiv gotländsk liga och 2009 dömdes tre fastlänningar i hovrätten till fängelse för grovt fornminnesbrott – de första som dömdes med den nya straffskalan – sedan de bland annat plundrat en åker vid Alva Gandarve.
Silverskatten upphittad vid Spillings på Gotland 1999 är den största i sitt slag i världen.
I omkring 50 år har Majvor Östergren, bildligt talat, hållit det gotländska kulturarvet i sin famn. Om detta handlar boken ”Ett plundrat kulturarv”, drygt 400 sidor fakta men också fascinerande berättelser om många av de silverskattfynd som gjorts.
Det är också en debattbok, för hon märker hur myndigheter som länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet ändrat kurs. De har, menar hon, gjort sig av med personer med sakkunskap och värnar därmed inte kulturarvet som förr.
Också juridiken har fått för stort inflytande i antikvariska frågor, menar hon:
Över tid hade ett system skapats där upphittaren, ofta en lantbrukare som plöjt sin åker, ska lämna platsen orörd och därefter få ersättning för hela den skatt som arkeologerna därefter grävt fram.
– I dag får upphittaren bara ersättning för det som faktiskt hittas, inte det som därefter grävs fram. Det kan få till följd att många markägare själva börjar gräva eller låter bli att anmäla, kanske hamnar fynden på svarta marknaden, vilket är förödande.
Ett silverkrucifix blev det föremål som gjorde att tre män 2009 i hovrätten dömdes för grovt fornminnesbrott.
Majvor Östergren har försökt vara ärlig och sann i sin skrivning, säger hon. Inte minst mot sig själv.
För det är en del kritik som riktas mot myndighetshåll, den har varit svår att formulera, säger hon.
Och genom åren har hon även för egen del utsatts för kritik och anklagats för ”Stalinmetoder” då hon polisanmält en auktionsfirma för att han handlat med arkeologiska föremål hittade på Gotland.
– Jag har kallat boken för mina plundringsmemoarer, och det är väl så det faktiskt är. Jag gör vad jag kan för att rädda vårt gemensamma kulturarv. Jag märker att de allra flesta gotlänningarna är på min sida och jag har tillägnat boken alla markägare och det kulturarv de förvaltar.