Erik Helmerson har sitt hjärta på Gotland; i Gammelgarn och Visby. Hans avsikt är att permanent bosätta sig på ön fram i tiden.
EN NY BOK
Låt oss börja med en korrigering: Stryk ”deltid” här ovan, skriv istället ”heltid”. För så är det. Nästan. Eller kommer i alla fall bli. Eller hur det nu är.
I 20 år har Erik – som till yrket är ledarskribent på Dagens Nyheter – med familj varit sommargotlänningar i Gammelgarn. Önskan har varit ett permanent liv med obruten horisont, blästrad av vresiga vindar och vågskum.
– Vid årsskiftet köpte vi ett litet hus på Klinten i Visby och har för avsikt att bo där så mycket som möjligt och på sikt fasa ut livet i Stockholm.
Sådär, ja. Den lokala kopplingen genomförd. Nu till trollen, de vulgära inläggen i sociala medier och människors sätt att söka lajks och gillande.
”Dom där ute” är Erik Helmersons fjärde roman. I den trycker riksdagsmannen Mikael Petersen (M) iväg ett twitterinlägg med en omedveten felskrivning och när han vaknar nästa morgon är allting annorlunda; ”Fucking rasist”.
Tillmälena vet inga gränser, han blir en belastning för såväl sig själv som partiet.
Men så vänder det, de anonyma trollbrigaderna hittar honom och de älskar det han skriver. Ju mer vulgärt desto mer kärlek.
– Äntligen har han blivit någon, äntligen känner han sig älskad, säger Erik Helmerson. Det behovet finns hos alla människor och alla kan vi utsättas för frestelsen att sälja själen till jävulen. Vad vi sedan gör av det är en personlighetsfråga.
Lustfyllt var det att lämna ledarskrivandet och istället skriva fiktivt. "Jag kunde befolka riksdagen med vilka människor och åsikter som helst, inte ständigt behöva kolla fakta".
Rent generellt, vilka är ”Dom där ute”?
– Dels är det de hav av anonyma fejkkonton med ursprung i trollfabriker i främst Ryssland, Kina och Iran som ger ”kärlek” till extrema, radikala och främlingsfientliga inlägg. Titeln kan också ses som en kommentar till det utanförskap vissa grupper upplever. Ofta är det vita män i arbetaryrken som känner sig marginaliserade.
Han har själv utsatts för trollen i sitt arbete som ledarskribent.
– Det kan räcka med att skriva ett fel, plötsligt är mejlkorgen full. Man ska in på Facebook och gratta en kompis och har 300 inlägg om vilken idiot man är. Det är fasansfullt, även om det inte är riktiga människor bakom alla kommentarer, det är viktigt att minnas.
Med det sagt ser han sig ändå förskonad. Han är man, medelålders och vit. Värre är det för kvinnor, färgade och minoriteter.
– Kanske de som hatar ser mig som en av dem, funderar han. Och det är knappast är särskilt tilltalande.
Det är dock ingen bok om sociala medier han skrivit, snarare om hur vi människor påverkas av hatet, hur beroende vi är av kärlek och hur långt vi kan gå för att njuta den.
– Det värsta är när man ser de som ägnat sitt liv åt politiken, som kämpat i kommuner och till slut når riksdagen för att de verkligen vill bidra till förändring, men där anpassar sin ton för att bli gillad på twitter.
Men ärligt, vem gör inte det? Lägger ut och räknar tummar.
– Absolut. Och det har hänt att jag gått lite över gränsen och sedan får en massa lajks. Då känner man sig smutsig.
Men nu har du, inte minst under bokens tillkomst, vistats i denna hatande miljö.
– Ja, jag tänkte det skulle bli en sorts exorcism, att jag skulle driva det där ur mig. Jag tillbringar alldeles för mycket tid på sociala medier…men det har gått sådär.
Han är glad att ”Dom där ute” – skriven i Gammelgarn och Stockholm – fått en del uppmärksamhet, ty ämnet är värt att diskutera, menar han. För trollen och dess hat är ett hot mot demokratin:
– Unga vettiga människor skräms bort från politiken för att de blir sönderhatade. Och det finns verkligen en problematisk ton där ute som inte riktigt vädjar till våra bästa ”jag”.