Clara Klingenström har haft bråda dagar ända sedan hon slog igenom i februari, mars. På fredag gas hennes debutalbum "Claras dagbok" ut.
Ett nytt album
Hon slog igenom med dunder och brak under Melodifestivalen i våras, det vet du. Hennes ”Behöver inte dig i dag” hördes sedan överallt, låg så småningom också ett halvår på Svensktoppen och har nu över 14 miljoner spelningar på Spotify.
Men hon är ju, och har varit, så mycket mer än den där låten, gotländskan.
Det är det som ska släppas ut över världen nu. På fredagen gavs försmaken, poppiga ”Se mig, bara se mig” ut. 10 december kommer albumet, först på strömningstjänsterna, så småningom också på vinyl.
Snart väntar intervjuer i mängd, för tidningar och i tv-framträdanden. Hon är redan bokad till två morgonsoffor och ett än så länge hemligt program.
– Jag är så taggad på det här nu, det är verkligen ett personligt projekt. Det har varit som terapi, väldigt jobbigt och väldigt roligt, säger Clara.
På albumet, inspelat i såväl Stockholm som Visby, blandas nyskrivna låtar med tidigare utgivna, bland dem hennes allra första släpp, "Ensam i en stad" från 2019.
Det finns också något riktigt gammalt. Den äldsta skrev hon när hon bara var elva år, den heter ”Livet” och skivans första spår, nu kompletterad med stråkar.
– Det var helt otroligt, att stå i studion när 20 personer i en stråkorkester anförda av en dirigent spelade på en låt jag skrev för så länge sedan…det var så himla många känslor. Allt på en gång.
"Claras dagbok" är till dels inspelad i Tobias Fröbergs studio i Visby, här en paus under arbetet.
Från inledande ”Livet” slås en bro till den avslutande ”Pappas begravningslåt”, 17 sånger som i kronologisk ordning beskriver hennes livsresa så här långt.
Clara är ju inte bara är ännu en artist som klivit upp på scenen.
Hennes låtar är samtidigt en typ av offentligt förlåt, till såväl sig själv som andra.
– Nu har jag kunnat säga allt jag burit på i hela livet, jakten på kickar, sorgen över relationen till min pappa, att han började missbruka, all ångest och psykisk ohälsa som tagit min energi. Jag är helt uttömd men har kunnat ta tillbaka den jag verkligen är.
Till 100 procent har hon, säger hon, sagt förlåt till sig själv och hann också förlåta och försonas med sin pappa innan han gick ur tiden i augusti förra året.
– Jag kände mig så ensam i många år, allt det där finns i låtarna. Det här blir som en begravning, nu går jag vidare efter alla år av kaos, framåt mot något annat, säger hon i telefon från Stockholm.
Från förr till nu, äldsta låten på Clara Klingenströms debutalbum skrevs när hon var elva år.
Att slå igenom innebar samtidigt, säger hon, att börja lyssna på topplistor, lägga press på sig själv och jämföra sig med andra artister; ”jaha, vem ska jag vara i allt det här?”.
Ofrånkomligt, menar hon. Ändå har hon skjutit det tänket åt sidan vad gäller detta debutalbum. Det här är sånger från hjärtat och smärtan, som små brev från 15 år av livet.
Hon är sugen på att framöver skriva mer poppiga låtar, även om det alltså även finns sådana på skivan.
– Låtar som inte är så…djupa, funderar hon. Med den här skivan har jag sagt det jag ville säga. Nu ska jag börja skriva nytt.
Men å andra sidan, pop behöver inte vara ytligt bara för att det är…pop.
Ända sedan Clara Klingenström har hon närts av artistdrömmen. I sångerna fann hon en fristad där hennes känslor kunde och kan flöda.
Det är födelsens tid, ett debutalbum ska ut. Spretigt, visst. Men däri ligger dagbokens charm.
Hur känns det nu när allt ska flyga ut över landet?
– Bara roligt. Äntligen, liksom. Det är ett så personligt projekt, jag kommer aldrig att kunna jobba så här igen. Det här är verkligen min dagbok och jag är så tacksam att jag kommit hit och får göra det här som jag drömt om sedan jag var liten.