Förra helgen hade dokumentären ”Glam, Sweat & Tears” premiär i SVT. Fyra gånger sänds filmen i tablå-tv och i hela två år finns den att se på svtplay.
Filmen, av tv-journalisten Jovan Radomir, skildrar bandet Tears från Katrineholm som slog igenom i det tidiga 70-talet. Det var ett svenskt glittersvar på Bowie och Bolan som gick på scen i smink och platå i den tid då proggfilten låg som våtast över konungariket.
De kom att älskas av folket och drog massorna till folkparkerna…men glömdes senare mer eller mindre bort.
Men nu är det åter drag kring gubbarna, de som i dag är i 70-årsåldern.
– Vi hade inte förväntat oss just någonting, mer än att vi tyckte det var kul att dokumentären äntligen blev av. Men vi är jätteglada över alla gratulationer, både från "vanligt folk" och musiker runt om i Sverige, säger Matti Vuorinen.
De har i och för sig, via sin Facebook-sida, vetat att de har en fanbase ute i stugorna. En subkultur, närmast. Men nu har de möjligen fått sig en ny publik.
– Det är en hel del ungdomar som hört av sig och upptäckt vår musik, säger Matti Vuorinen.
Han och de övriga i bandet har nu full upp att hantera intresset för att köpa t-shirts och skivor. Tröjor är ordnat, skivor är värre. Bolaget Universal äger allt material men har inga planer på att ge ut gruppens album.
– Jag jobbar på om vi kan få något mindre bolag att ge ut dem på nytt, säger Matti Vuorinen.
På auktionsajter på nätet går det att hitta deras vinyler, men då krävs en slant för att buda högst. Häromdagen betingade deras debut från 1974, med omslaget helt i rosa, över 2000 kronor.
Att Tears föll i glömska kan bero på att de aldrig fick några stora hits, ”The Ballot Band”, ”Ooh Lah” och ”Ollie” var dock framstående låtar, skrivna av Matti ihop med Fubbe Furberg.
Men stora var de i parkerna och 45-minutersdokun har givit dem en viss upprättelse.
– Vi tycker att det var på tiden. Så kan man säga. Vi vet ju hur det var, hur mycket folk vi faktiskt drog.
Tears har spelat sparsamt genom åren, mest diverse jubileumskonserter. I december 2018 spelade de dock på Donner Event i Visby.
– Det här har givit en nytändning, om det finns några som vill boka oss, säger Matti Vuorinen.
Men då gäller det att hålla sig i skinnet. Nog för att de hade en vild scenshow som 20-åringar, men att leva runt på samma sätt i den ålder de är nu, det kostar på.
– Dokumentären slutar med när vi spelade på Nalen. Jag har artros i knäna och klarar inte så lång tid i platåskor. Efter den spelningen fick jag sitta i rullstol hem till Gotland.