”En spricka i spegeln ”. Vad det nu innebär. Så jag får snällt gå dit för att höra efter. Knack – knack. Kyrkporten är vid och tung. Salongen mörk och öde. En handfull runda franska cafébord med rödrutiga dukar. Glest och liksom på måfå utplacerade på golvet där publikhavet normalt skall gunga och myllra.
Nog ser det en smula märkligt ut. Och biljetter är hart när omöjligt att få.
Man får nämligen inte ta in fler än åtta gäster i publiken vilket betyder att skådespelarna faktiskt är i majoritet. Elva personer om jag räknar rätt i programbladet. Varav tre barn. Så jag frågar igen. Nej. Det är fullbokat långt in i april. Vilket naturligtvis är ett tacksamt kvitto på att föreställningen är efterfrågad, kanske rentav efterlängtad. Jag får samtala med teaterchefen Tomas Sundström och producenten Liv Olanders medan Mister Gotland med flera skådespelare bökar på scenen. Förbereder kvällens evenemang.
Det har förstås varit en förvirrande tid sedan man tvingades lägga ned sitt vanliga program för ett år sedan. Och därefter återigen packa ihop höstens spökhistoria av Edgar Allan Poe trots att den blev väldigt uppskattad. Uppenbarligen inte minst av ungdomar. Som kanske här fick ett kittlande smakprov på vad levande scenkonst kan innebära. Som bjärt kontrast till vår annars så dominerande skärmtillvaro.
Tomas Sundström står, som så ofta, för såväl manus som regi av denna spruckna spegel. Som han och medarbetaren Liv beskriver som ett försök att gestalta de hot som mänskligheten står inför. Och möjliga förhållningssätt att tackla dessa svårigheter. Han har här tagit upp en bild från Kurt Weill och Bertold Brecht nämligen den hotande katastrofen som av dem gestaltades i form av operan Mahagonny.
En uppsättning som på sin tid skapade skandal.
På likartat vis är denna gotländska variant också ett musikaliskt äventyr där Gotlandsmusiken står till tjänst via inspelat material. Men någon skandal kan vi knappast förvänta oss. Och glädjande nog förklarar Liv och Tomas att det fungerar riktigt bra att spela även för en liten och gles publik.
Och överens är vi nog. Om att de här dagarna utgör en märklig tid. Av hot och hopp. Ensamhet och längtan. Som kanske två osäkra tangopar strax innan stängningsdags. Innan ljuset slocknar.