Jag kom tillbaka och satte mig för att som vanligt logga in i datorn på jobbet. Det gick inte. Inte för mitt liv kunde jag komma ihåg mitt lösenord. Jag försökte flera gånger men det var helt omöjligt. Jag blundade och tänkte att nu har jag drabbats av plötslig akut galopperande alzheimer.
Jag andades och gjorde den vanliga checken. Kollade mitt personnummer i minnet. Banknummer. Postnummer. Och familjens alla personnumer – inklusive allas fyra sista siffror. Allt satt där som det skulle i huvudet. Men mitt lösenord var stört omöjligt att komma ihåg.
Jag lät hjärnans små grå arbeta för högtryck, men det enda som kom ut var något mycket oväntat. Ilie Năstase – en chock för mig som är totalt sportointresserad. Vad den rumänske forne världsettan i tennis har med mitt lösenord att göra kunde jag inte räkna ut.
Jag lugnade ner mig och tänkte istället på allt som händer. På en landsbygd i förvandling. På den kommande lärarbristen och på alla miljontals kronor som man sparar om man lägger ner de minsta skolorna. Men beslutet är kluvet och jag är inte avundsjuk på politikerna. Jag har själv gått i en liten skola som sedan lades ner. I Hejde skola hade vi samma lärare i alla ämnen men det gick bra ändå i livet. Jag satt i toppen på ett päronträd och rasterna var den viktigaste tiden i skolan. Det päronträdet, och att växa upp i en liten skola på landet, har format mig mer än alla timmar i skolbänken.
Jag blängde trött på skärmens uppmaning att ange lösenord. Det enda som dök upp i skallen var annat. Höst. Rött vin, stickade tröjor, bärpajer i ugnen. 60 liter blåbär i frysen och nya årgångsburkar lingonsylt på hyllan i källaren. Jag tänkte på de stackare som inte är vana att vara i naturen. Sannolikt har de aldrig suttit i toppen på ett päronträd – och de uppfostrar sina barn därefter. Höjden var när vi parkerade vår gröna Ford, gammal nog att det växer mossa på den. Bredvid stod en svart Tessla, värd typ en miljon kronor eller så, vars ägare letat sig fram antagligen med Google maps till den öde strandskogen på Fårö.
Mamman ropade stressat på sin lilla dotter:
– Kom nu, så att du inte kommer bort!
För en liten parvel från storstan måste orden "komma bort" vara det läskigaste hon hört i mötet med naturen. Och mycket riktigt:
– Mamma, jag är rädd!
I ren förskräckelse dök nu mitt lösenord upp, det finns ändå hopp för hårddisken.