Jag skulle göra det, skrev jag förra veckan. Fundera. Jag skrev då om så många saker jag inte begriper, appar och uppdateringar och digitalitet och decimaler, att välja tre år eller fem på lånen är som att välja smågodis i kiosken, blunda och peka.
Men det finns ju trots allt även sådant jag begriper, tack och lov.
Eller som författaren Beate Grimsrud uttryckte det i sin första novellsamling: Det finns gränser för vad jag inte förstår.
Jag förstår värdet av stekt fläsk med löksås, av raggmunk och lingon, av kroppkakor, men inte med skirat smör utan lingon där också och grädde, ovispad, direkt ur paketet.
Jag förstår också värdet av lugn och ro, av tid att tänka tankarna färdigt.
Jag begriper hur man lägger nålen på en vinylskiva och prickar lätt in mellanrummen mellan spåren om jag vill höra en särskild låt, det sitter i muskelminnet.
Det märkliga är att för varje sak jag förstår är det så mycket mer jag inte begriper, men det är förstås förutsättningen; yin och yang, natt och dag.
Jag förstår (vet, faktiskt) att bilen rör sig framåt när jag trampar på gaspedalen, men jag förstår inte hur det går till rent tekniskt.
Jo, lite förstår jag ju, det är kugghjul och grejer och andra manicker men om jag gasar och ingenting händer, då förstår jag inte hur det ska lagas.
Så om någon frågar ”och bilen går bra?” och jag svarar ”ja” så förstår jag ändå inte varför.
Jag fattar att man blir långsammare med åren. Som någon delade på FB i veckan; Ena minuten är du ung och galen, i nästa vrider du ner volymen på bilstereon för att se bättre. Precis där är jag.
Jag förstår också att jag i framtiden kommer att vara bortglömd. Det är i sig svårt att ta in, nu när jag är levande i alltings mitt, det är obegripligt att det inte alltid ska vara just så.
Två generationer efter vårt frånfälle, tre med lite tur, sedan försvinner vi i glömskan. Så lite för allt slit. Finns inte, fanns, fanns inte. Har vi flyt dyker vi sedan upp på ett foto i "Det sitter i väggarna".
Att begripa att ögonen rinner när man hårstrån dras ur näsan, det har jag förstått med åren (men jag önskar ibland att jag inte alltid så noggrant analyserade konsekvenserna utan helt enkelt bara kastade mig ut, i alla fall någon enda gång, ett stagedive ut i tillvaron).
Men mest har jag, medan jag funderat, kommit på saker jag inte förstår. Som finska. Och alla möten varje arbetsdag, fan vad möten det är!, är de verkligen nödvändiga? Tänk så många arbetstimmar i landet Sverige som möts bort varje dag. Unbelievable.