Gotland och Fårö förekommer på många ställen i boken. Berättelsen börjar i kyrkan, där Ingmar Bergman ligger begravd.
När Daniel Bergman dyker upp i hotellfoajén är han fem minuter sen till intervjun. Jag försöker mig på ett litet skämt när han sträcker fram handen och ursäktar sig med ett hjärtligt leende.
Aj aj. Vad skulle far din ha sagt?
Anspelningen på Ingmar Bergmans rabiata punktlighet faller platt och bemöts med tystnad.
Nu kom Daniel Bergman visserligen inte till Gotland för att prata om sin världsberömda far, eller om modern Käbi Laretei.
Nej, han kom hit för att presentera sin självbiografiska debutbok, "Hjärtat", som gavs ut i slutet av förra året. Här skildras scener ur ett brokigt liv, som började i filmvärlden och sedan tog flera oväntade vändningar.
Efter att ha regisserat en rad filmer, däribland "Söndagsbarn" (1992), skolade Daniel Bergman om sig till sjuksköterska och lämnade offentligheten.
– Det började med att jag träffade en narkossköterska inom ambulanssjukvården i Stockholm, och fick möjlighet att åka med på två nattpass. När jag vaknade morgonen efter kände jag att jag varit med om något exceptionellt och jag bestämde mig för att göra en dokumentär om det. När den var färdig kunde jag inte bara släppa det. Jag hade dragits in i den världen och tappade helt intresset för film, säger Daniel Bergman.
För ungefär tio år sedan kom nästa vändpunkt: Daniel Bergman diagnosticerades med sjukdomen MS och ett allvarligt hjärtfel. Det var då boken, "Hjärtat", började ta form.
– När jag blev svårt sjuk satt jag hemma och tänkte: Vad i helvete ska jag göra nu? Jag har aldrig tyckt om att skriva, men kanske var det enda alternativet som fanns kvar? Jag började på en text som utspelas i Fårö kyrka allhelgona 2014. När jag satt där hade jag precis fått beskedet att min morsa dött, och prästen Agneta Söderdahl höll i en mässa om kärleken till de döda. Jag försökte få fram någon känsla för min mamma, som nu var död, och för gubben som låg därute i marken, han som var min pappa när han levde. Men det kom ingenting. Det var som om jag satt på skithuset och försökte krysta fram något. När jag var klar med storyn tänkte jag att här var nog inte så dumt, säger Daniel Bergman.
I bakhuvudet fanns också en annan familjemedlem, den 13-åriga dottern. Hela boken har fått formen av ett brev till henne.
– Jag började nog skriva för att ha något att lämna efter mig när jag inte finns längre. Om hon funderar på något i framtiden, något som har med mig att göra, är det bara att plocka ner boken från hyllan och läsa.
"Hjärtat" innehåler flera tematiska spår, där föräldrarollen är ett.
Att du inte hittade känslorna när dina föräldrar dog, kan du förklara det?
– Några veckor efter den där händelsen i Fårö kyrka fick jag min första livshotande hjärtrusning. Fanns det något samband, undrade jag. Handlade det om att jag inte haft så mycket kärlek inom mig, och i så fall varför? Då började jag fundera: Vad fick jag för kärlek egentligen? Det brukar ju heta att man ska hedra sin förälder, men kanske borde man vända på det. Att man ska hedra sitt barn. Då skulle nog världen se annorlunda ut.
Daniel Bergman stortrivdes som vårdanställd och hade inga planer på att bli författare. Sedan kom beskedet som kullstadade allt. "När jag blev svårt sjuk kunde jag inte jobba vidare, så jag blev sittande hemma och tänkte: Vad i helvete ska jag göra nu?"
Daniel Bergman är inte den enda i syskonskaran som skrivit om uppväxten med Ingmar Bergman. I halvsystern Linn Ullmanns "De oroliga" skildras barndomens somrar på Fårö.
När man läser den framstår det som om det var på Fårö de kom närmast en "normal" far-dotter-relation. Hur var det för dig?
– Äh, nej. Grejen med Ingmar var att vi hade ett gemensamt intresse för film, så jag var maskinist i bion på Dämba. Annars vet jag inte ...
Daniel hör vad främlingarna runt grannbordet pratar om och kommer av sig lite.
– Ingmar Bergman? De snackar om Ingmar Bergman. Jaja, var var vi? Jo! Visst, jag hade inte kommit till Fårö utan honom. Men det var egentligen inte tack vare honom. Det var ju hans fru Ingrid som sa nu får du fan ta hit Daniel och Linn på somrarna. Och det var han först motsträvig till.
Ön i norr kom att betyda mycket för Daniel Bergman. "Mitt Fårö" heter det till och med på vissa ställen i boken. Längre fram i livet bosatte han sig också där en tid.
– Det första jobbet jag fick efter att jag tagit examen var på akuten i Visby. Drömmen var att jobba på Gotlandsambulansen, så jag låg på och tjatade. Jag vet inte om de ville ha mig egentligen, men eftersom jag var så ihärdig fick jag till slut göra testerna och börja inskolningen våren 2006. Hela den där tiden, när jag jobbade inom vården på ön och bodde på Fårö, det var den lyckligaste perioden i mitt liv.
Varför?
– Jag bodde i en liten stuga helt för sig själv, med havet på framsidan och skogen på baksidan. Känslan att sätta sig i bilen och ta 05:30-färjan i en snöstorm, åka till Visby och jobba, komma hem, tända en brasa och höra havet dåna och tallarna susa ... den är obeskrivlig. Jag känner oerhört starkt för Fårö. Separationen från ön har varit fruktansvärd för mig, säger Daniel Bergman, som numera har adress i Stockholms skärgård.
Han kommer till intervjun från flygplatsen, där de gamla minnena genast väcktes till liv.
– På väg till flyget i morse träffade jag en kille som undrade varför jag går med käpp nu. När jag förklarade att jag har MS sa han "Fyfan, jag har en polare med MS. För ett tag sedan gick han som du, nu sitter han i rullstol, och det blir ju en jävla begränsning". Det satte igång tankarna. Jag kan nog inte bo kvar som jag gör nu om jag sitter i rullstol. Men flytta till lägenhet i stan? Det pallar jag inte. Så klev jag ut från flyget här i Visby, andades den där luften som jag minns så väl. Det är ju till Gotland jag ska flytta i så fall, tänkte jag.
GT:s Edvin Högdal passade på att prata med Daniel Bergman när han var på ön för att medverka i ett författarsamtal på Vår fru i Visby 12 maj.
Efter en stund vill Daniel Bergman avbryta intervjun. Han börjar känna sig yr och måste få i sig lite mat för att palla kvällens författarsamtal, säger han.
En sista fråga då. Har din dotter läst boken, och vad tyckte hon?
– Jag har avrått henne från att göra det nu. Det här är ett pågående drama, jag har varit nära döden flera gånger, och det är förstås en ångest för henne. Så jag tror att det är bättre om hon väntar med det. Boken handlar ju bland annat om hur man pratar med sitt barn om att man är dödligt sjuk: Ska man ljuga?
Det finns en fråga jag inte hinner ställa: Om det känns besvärande att verka i faderns skugga. Några citat ur boken får tjäna som provisoriskt svar: "Så är det alltid med din farfar [Ingmar Bergman]. Vart man än går [med honom] sneglas, viskas och tisslas det", och "Jag var trött på alla jävla lappar din farfar skrivit till sina anställda och som av någon anledning skickas till mig."
När jag och Daniel Bergman tar avsked skakar vi återigen hand. Inga försök till skämt denna gång, istället smicker.
Grattis till de fina recensionerna förresten!
– Det där är en sak, men jag gläds mer över att "vanligt folk" verkar uppskatta den och roas av den. Det är viktigt att folk fattar det: Det här är ingen jävla Bergman-historia.