Det som började med att några skolkompisar som knappast kunde spela ändå satte ihop ett band, har med tiden utvecklats till närmast ett eget universum.
Ett universum där vad som helst kan hända, senast den där drive thru-konserten på Stora Coops parkering i Visby där publiken köade i timmar för att önska en låt per bil.
Som plus-meny fanns trumpet- eller kastanjettsolo att välja, liksom bas-solo med vänster hand.
Det är inte utan att bandmedlemmarna själva undrat över hur deras musik kunnat överleva i alla år. Så då vände de sig helt enkelt till forskningen för att få basen till en hyllningsbok över sig själva (artikel här intill).
– Hans Lyttkens ringde mig och undrade om jag kunde ta mig an projektet, berättar Ulf Palmenfelt.
Palmenfelt är professor emeritus i kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet och ett omvittnat tungt namn inom sitt gebit.
I början av sommaren påbörjade han djupdykningarna i Smaklösas historia, den han själv följt genom åren.
Vad är det du söker efter?
– Vad det är som gjort att publiken tagit Smaklösa till sitt hjärta. Det tycks vara som att hålla på ett fotbollslag, närmast. Man överger det aldrig.
I sitt arbetsrum i Visby har han plastkassar med tidningsklipp och annan dokumentation som tillhandahållits honom, han har sångböcker och skivor och han har bakom sig även långa intervjuer med bandets medlemmar.
Ulf Palmenfelt ser i retrospektiv Smaklösas låttexter som en indikator på de stämningar som rått i samhället det senaste halvdecenniet.
– Där i början kunde ett gäng killar som bara hjälpligt kunde spela ändå få en plats på scenen, det var den tidens anda. Men medan andra band försvann har de fortsatt år efter år.
De tidiga låtarna handlade mycket om Visby. Om att inte komma in på Guldkanten utan VIP-kort och som den allra första låten ”Morgon på Norderstrand”, om att gå ut och in ur ett tält och sitta där under duken och dricka filmjölk medan regnet faller.
Fokus har, noterar Palmenfelt, med tiden flyttats ut över ön, många socknar har fått sin ”egen” låt, som "Rune ifrån Rone", "Boge-Benny" och "Farväl till Bäl"
Det är sannolikt svaret på en del av populariteten. Liksom Pelle Sundbergs sätt att skriva texter, om kor, om mopeder, om speedway och om att åka på en smäll.
– Det är en slags medeveten vägran att berätta en historia, en protest mot schablonen att måla ut dem till dramatik. Istället handlar det, som på senaste skivan om att vänta på rörmokaren eller svårigheten att backa med släp, säger Ulf Palmenfelt, synbart nöjd med detta lustfyllda uppdrag.
Han har nu via sociala medier bjudit in allmänheten till att berätta varför de gillar Smaklösa. Tråden på bandets Facebook-sida är redan lång.
Humorn i texterna, bejakandet av barnen inom sig, den lilla människan i centrum, självdistansen och att de bjuder på sig själva och "Smaklösa är kultur, inte bara ett band" lyder några av kommentarerna.
Bengan Zettergren, tidigare GT-medarbetare, vittnar om att han sätter Smaklösa långt före sina andra topp tre-favoriter The Rolling Stones och John Fogerty.
Ulf Palmenfelt har alltså även han hängt med Smaklösa genom karriären och ser dem gärna någon gång då och då. Det hör till, säger han. Precis som så många andra gotlänningar alltså också tycks resonera.
Hur lång tid forskningen tar och vilket – eller vilka – svar den ger vet han inte.
Men, lovar han, 2023 ska det definitivt vara klart. Efter 50 års undran får vi alltså slutligen veta!