Egentligen var 22 januari en ganska vanlig dag på jobbet för Sebastian Eldh.
Det egendomliga inträffade på kvällen när han satte sig vid datorn för att kasta ner några strödda tankar på skärmen.
– Jag brukar ofta skriva efter jobbet. Det är ett sätt för mig att konkretisera saker som hänt i mitt liv. Ibland är det bara anteckningar som "köp mjölk". Men den här gången var inte som andra gånger. Det här var som en ... islossning. Jag skrev hela natten, och det var bättre än allt jag fått ur mig tidigare, säger Sebastian Eldh, som arbetar inom den psykiatriska vården i Stockholm.
Ett dygn efter det första tangentslaget fanns det en i stort sett färdig diktsamling, med små ögonblicksbilder från psykiatrins vardag.
Och sedan gick det undan. Redan i maj landar "Anger, frustration, sadness" på bokdiskarna.
Men vi backar bandet lite. Sebastian Eldh är född och uppvuxen i Klinte, men bor numera i Stockholm. När pandemin bröt ut var han säljare, med ett stödben i restaurangbranschen.
– Det gick för mig som för många andra: Jag blev av med jobbet. I samma veva blev personalläget inom vården akut och sjukhusen skrek efter folk. Det slutade med att Danderyds sjukhus blev min arbetsplats. Och där började en inre resa, säger Sebastian Eldh och skrattar lite förläget.
Han gör ofta det under intervjun, framför allt när han kommer på sig själv med att låta högtravande. Det var faktiskt aldrig meningen att boken skulle möta någon större läsekrets.
– Skrivandet har alltid varit en hobby för mig. Men i det här fallet fanns det personer som envisades med att få läsa vad jag skrivit. Responsen gjorde att jag vågade ta steget att försöka få boken publicerad. Jag testade att lägga upp en Kickstarter-kampanj, vilket är ett ganska bra sätt att ta reda på om fler skulle vilja läsa boken.
Målet var att samla in 10 000 kronor för att finansiera utgivningen. I skrivande stund är Sebastian Eldh uppe i cirka 15 000 kronor.
– Det har påskyndat hela processen. Jag hade planerat att ge ut boken i sommar, men eftersom jag redan vet att den är finansierad kan jag få ut den redan under våren.
Vi spolar fram bandet till 22 januari 2021 igen.
Någonting anmärkningsvärt måste väl ändå ha hänt på jobbet den dagen? Hur förklarar du annars "islossningen"?
– Inte i den yttre verkligheten, i alla fall. Det var snarare alla känslor som kom över mig den dagen. Det låter väl fånigt ... säger Sebastian och skrattar återigen förläget.
– ... men den dagen grät jag, var frustrerad, arg, uppgiven, och alla nyanser av de känslorna. Men jag var även lycklig och kände tillförsikt. Arbetar man på en psykiatrisk avdelning möts man av en mängd intryck som måste behandlas. Tänk dig att jobba med en multisjuk person som befinner sig i livets slutskede. För en sån person spelar småsaker stor roll. Om middagen smakar bra, till exempel, för man inser att man kanske inte har 5 000 middagar kvar i livet. Det blir en sorts mindfullness i det mörka, och det är det jag vill kanalisera i skrivandet.
Du tvingades i princip byta jobb. Om du får välja, stannar du kvar inom vården?
– Ja, utan tvekan. Jag har en fantastisk arbetsplats. Jag känner att det här är ett nytt kapitel i mitt liv.
Och du kommer att fortsätta skriva om det?
– Eftersom det är ett sätt för mig att bearbeta mina upplevelser: Ja. Sedan kommer jag kanske inte dela med mig av allt.