Solen skiner över gården Gannarve i Hall där 13 generationer i samma släkt bott innan Karin Persson och hennes kärlek flyttade in för två år sedan. När Karin börjar berätta är det en både vacker och otrolig historia – som en vinter som blir till vår och ett mörkt förflutet som kunnat vändas till en ljus förlikning med det förgångna.
– Min morfar haltade när han gick och han sa alltid att han hade fått en kanonkula genom benet. Inte förrän jag var vuxen insåg jag att han omöjligt kunde ha fått det, säger Karin Persson och berättar att hon för fyra år sedan gjorde en resa i morfars fotspår.
Morfar Herbert Petzoldt föddes i en liten by i Östtyskland, i nuvarande Polen, år 1894. När första världskriget bröt ut deltog han i strider utanför Paris och skadades svårt av en granat.
– Foten hängde löst vid benet och han låg på sjukhus ett helt år, säger Karin Persson och berättar hur hon otroligt nog på arkivet i staden Wroclaw hittade pärmen för P som i Petzoldt, som räddats undan två världskrig och bombningar.
Grannens katt njuter i solen när Karin Persson böjer sig framåt i trädgårdsstolen och fortsätter att berätta. Om två krig och ett stycke världshistoria som gjorde att hon nu heter Persson och inte Petzoldt. Karins ord blir till bilder och som journalist är hon efter snart ett yrkesliv en god berättare. Nu skriver hon boken om sin morfar – jude och medlem i nazistiska partiet.
– Det är en helt otrolig historia, det är egentligen inte en bok utan en film, säger hon och berättar hur morfar i inledningen av andra världskriget blev bankman och avdelningschef på Deutche Bank i Berlin, hur han hjälpte judar ut med pengar och hur han jagades av ryska säkerhetspolisen.
När tyskarna under andra världskriget marscherade in i Luxemburg erbjöds han att driva en bank där, självklart ansågs han då vara tvungen att vara medlem i nationalsocialistiska partiet. I ett arkiv hittade Karin sin morfars medlemsbevis. Där krävde det nazistiska partiet att alla angav släktförhållandena sedan 1800-talets början. Morfars var blankt.
– Vi har låtit DNA-testa min mamma och det är helt klart att vi har judiskt påbrå, säger Karin Persson och berättar hur morfar 1940 tog aktivt avstånd från det nazistiska partiet, när han förstod vidden av Nürnberglagarna och hur judarna behandlades.
Morfar flydde tillbaka till Berlin när de allierade befriade Luxemburg och tog sig senare till Sverige.
– Efter kriget grävde mamma och mormor ner hans uniform i en kolonilott i Potsdam utanför Berlin, säger Karin Persson och berättar att hennes mamma är född 1928 men finns kvar i livet.
Karins mamma Rotraut flydde över gränsen till väst, och mormor Martha kom som anhörig till Sverige. I Stockholm träffade Rotraut Karins pappa och de två flyttade till Visby.
– Pappa fick tjänst som lantmätare och så föddes vi barn, säger hon.
Morfars dunkla historia som medlem i nationalsocialistiska partiet har funnits med under Karins uppväxt. Hon var bara tolv år när Herbert Petzoldt avled och frågorna har hängt kvar i luften sedan dess.
– Hur kunde han ha judiskt påbrå och hjälpa nazistpartiet? Och varför kom det alltid stora bruna paket till oss i Visby på jularna?
Som vuxen har Karin förstått att paketen med avsändare som "Tante Gerda" var gåvor till morfar från de judar som han hade hjälpt.
Efter att ha grävt i morfars historia har frågetecknen bytts mot stolthet över vad han gjorde.
– Jag var lite rädd för vad jag skulle hitta, men jag ville veta och nu känner jag mig lättad, säger Karin Persson och berättar hur hon nu samlat svartvita fotografier från morfars tid med bilder från sin egen resa i hans fotspår i Polen, forna Östtyskland och Luxemburg.
Tillsammans med morfars dramatiska berättelse är planen att ge ut en bok.
– Min mamma ska få en och mina två barn ska få varsin. När de får morfars berättelse får de hela världshistorien. Egentligen är det för deras skull jag skriver – för att de ska få sin egen historia med sig, säger hon.
I fluga och stålbågar tittar Herbert Petzoldt rakt in i kameran på en av bilderna, medan han håller om Karins mormor och mamma. För Karin är han inte längre en liten farbror som linkade fram genom hennes barndom. Hans okända förflutna har blivit en mustig historia inte olik Baron von Münchausens.
– Nu kan jag lägga det bakom mig. Nu vet jag allt jag behöver veta om min morfar, säger hon.