Flams, trams och klarsynt ironi när Ankan skojar om livets plåga
Han ser ut som en tankspridd professor, Anders Johansson, när han med håret på ända yrslar in på Wisby Strands scen på lördagskvällen och inleder sin soloshow ”Alla känner Ankan”. Med en väl avvägd blandning av skämt och allvar berättar han om brustna drömmar och förlorade illusioner och hur det går när man tror att livet ska vara så perfekt. Då går det åt skogen, då råkar man ut för stora och små besvikelser, då gör man bort sig så det bara visslar om det.
Anders ”Ankan” Johansson är skådespelare, musiker och ståuppare och 2020 fick han pris som ”Årets komiker”. Med vimsig uppsyn och en frisyr som utmanar tyngdlagen har han synts på teve i ”Bäst i test” och ”På spåret” och där har han visat hur smart, allmänbildad och begåvad han är i verkligheten. Virrpannan är hans alter ego. Känd är han också som ena halvan i humorduon ”Anders & Måns” som i tjugo års tid charmat publiken när de turnerat med skojiga shower landet runt.
Nu står Anders Johansson ensam på scenen i sin humorshow ”Alla känner Ankan” och det tar inte många sekunder förrän han har publiken i sitt grepp. Den breda östgötskan studsar mellan väggarna. Det påstås att han har gått en kurs i rikssvenska, men i så fall var det bortkastade pengar för dialekten sitter i. Ingenting att sörja över, dialekten blir en del av scenpersonligheten. På olika sätt betonar stjärnan på scenen hur vanlig han är, han är en av oss. Precis som vi försöker han klara av livets små förtretligheter med glimten i ögat.
Livet är inte alltid en dans på rosor, ibland måste man få skoja om sådant som man skäms över De där stunderna när ingenting blir som man tänkt sig. Man klantar sig och allt blir fel. De erfarenheterna är själva kärnpunkten i ”Alla känner Ankan”. Vi ska inte förvänta oss att lycka är ett normaltillstånd. Våga prata och skratta åt alla fiaskon, skämta om livet när allt går på tok!
Vasst och drastiskt skämtar Anders Johansson om barndomsminnen, panikångest, utanförskap och politik i denna imponerande skickligt uppbyggda föreställning. Han sjunger och spelar och klär av sig, han får oss att fnissa igenkännande åt alla dråpligheter, han blandar skört allvar med flams, trams och klarsynt ironi. Vi skrattar, men inser att skämten handlar om oss själva. Det är snärtigt, sorgligt och sanslöst roligt.