Sommargotlänningen, toppdiplomaten och socialdemokraten Jan Eliasson berättar att han först skrev 220 sidor om sitt liv. "Men då sa Albert Bonnier till mig att: Nä, du har så mycket att berätta. Du måste lägga till mer färg och flavor som ett personporträtt, med story, berättelser, anekdoter och allting. Och jag suckade och sa att det är ju en ny bok". Nu är hans bok 336 sidor.
Han har varit kabinettsekreterare på UD, ambassadör i USA, utrikesminister i Sverige och vice generalsekreterare för FN.
– Jag var inte inställd först på att skriva memoarer. Jag ville skriva om medling, förebyggande förhandling och mina specialiteter som diplomat, säger Jan Eliasson.
De sista kapitlen handlar om just konfliktlösning, men hans förläggare ville ge ut en självbiografi om Jan Eliassons yrkesliv, men även privatliv.
– Den kloke Albert Bonnier sa att det ska vara egna erfarenheter så att man känner att det är blod, svett och tårar. Då började jag att skriva om min uppväxt och framförallt mina föräldrars villkor när de växte upp, och det var en sådan stark upplevelse för mig att faktiskt gå igenom mitt liv, berättar Jan Eliasson.
Han läste igenom anteckningar från barndomen, brev från föräldrarna och ett trettiotal dagböcker från vuxenlivet.
– Inledningen blev längre och mer betydelsefull än vad jag trodde, eftersom jag insåg hur mycket av de här drivkrafterna som jag har i livet som kommer från mina föräldrar.
Han växte upp i en enrumslägenhet i Göteborg. Föräldrarna var industriarbetare som läste arbetarlitteratur och engagerade sig fackligt. Från dem har han fått med sig en värdegrund som återspeglas i hans förebilder inom diplomati och politik.
– Jag märker på senare år att jag citerar min pappa och mamma lika mycket som jag citerar Dag Hammarsköld och Olof Palme, säger han.
De tidiga åren förberedde honom även för vad han skulle möta i världens konfliktområden. I boken nämns barndomsminnet då hans mamma satte på honom en skyddshjälm när larmet gick för de tyska stridsflygen. I ett annat minne lyfter hans pappa upp honom i knät för att visa tidningsbilderna från koncentrationslägren vid krigsslutet.
– Hela mitt liv är minnesbilder av situationer som påminner om grundläggande saker som fred och rättvisa. Det är jobbigt att se barn dö i diarréer, dysenteri och uttorkning som jag gjorde i Somalia. Eller när jag var i Vietnam och såg när saltvattnet kommer in i Mekongdeltat med de höjda havsnivåerna, hur fisket omöjliggörs och risskörden blir brun. Att mänskliga rättigheter och folkrätten föraktas.
Intresset väcktes för internationellt samarbete när han var utbytesstudent i USA och under en militärövning med svenska flottan bestämde han sig för att viga sitt liv åt humanitärt arbete.
– Vi hade med oss en kortvågsradio och på morgonen 18 september, 1961 sa de att Hammarskjöld hade dött i en flygolycka i Ndola, i Nordrhodesia som det hette då. Det var dagen efter min 21-årsdag och jag tänkte att det var något slags tecken, säger han.
Jan Eliasson har länge varit sommargotlänning. Han och familjen hade den första sommaren i Brissund, den andra i Garda och därefter flera i Etelhem innan de köpte huset i Tingstäde.
När den svenska generalsekreteraren för FN dog, började Jan Eliasson sin bana i hans anda. Först på UD och sedan på FN. Han specialiserade sig på medling och mötte diktatorer som Saddam Hussein, under Iran och Irak-kriget, och Muammar Gaddafi, under Darfurkrisen i grannlandet Sudan.
– Jag har misslyckats lika mycket som jag har lyckats. Det är ett tufft liv, många motgångar, svåra miljöer och mycket frustration. Om du sitter och ska få slut på ett krig och det är två diktatorer, har du inte mycket till val, det är de som måste bestämma om de ska sluta kriga.
Jan Eliasson är baserad hemma när han och hans fru får tre barn, men reser bland annat med Olof Palme för att medla i Mellanöstern. När barnen har vuxit upp finns mer utrymme för utlandsjobb.
– Av mina 23 år utomlands, så var 7 år utan familj och utan Kerstin. De här medlaruppdragen i olika delar av världen är inte särskilt familjevänliga och man pendlar mellan parterna i ett krig. Det var ett skytteläktenskap då också, förutom skytteldiplomati, säger han.
Att skriva boken har varit en jobbig men givande process. "Jag går tillbaka till min barndom och resan är lång märker jag", säger Jan Eliasson, som förutom ett långt yrkesliv även har ett familjeliv med fru, tre barn och nio barnbarn.
Under familjesemestrarna var de ofta på Gotland. När han fick uppdraget som vice generalsekreterare i FN blev semestrarna här allt kortare, när världshändelser som kriget i Syrien, jordbävningen på Haiti, attacker i Afghanistan, militäroperationer i Mali och krisen i Jemen behövde hanteras.
– Det var så mycket som hände och jag hade det yttersta ansvaret tillsammans med generalsekreteraren Ban Ki-moon i fem år. Det var i ganska framskriden ålder för mig också, jag var 71 år när jag åkte ut och 76 när jag kom tillbaka. Jag har ett kapitel i boken som heter pensionärslivet som aldrig blir av. Det har varit mycket jobb i mitt liv, vilket kan framskymta i den här boken.
Idag är Jan Eliasson 81 år och har nyligen avslutat sitt uppdrag som ordförande för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri. Han finns fortfarande tillgänglig för studier eller uppdrag där.
– Min specialitet är ju medling och vi har kontakt med Iran och Korea, två stora viktiga aktörer i frågor rörande kärnvapennedrustning, säger han.
"Utav mina medarbetare har jag ofta betraktats som optimist eller handlingsinriktad, men nu är jag mycket mer bekymrad än optimist, både för klimatet, demokratin och det internationella samarbetet", säger Jan Eliasson.
När Jan Eliasson är i slutet av sin karriär och har skrivit sina memoarer, blir hotet mot freden och säkerheten mer aktuellt.
– Precis när manus hade skickats iväg för tryckning, 24 februari, så gick ryssarna in i Ukraina. För det första så var det en mörk skugga som lade sig över säkerhetspolitiken och hela läget i Europa. Jag tänkte också att boken blev alldeles för optimistisk, jag hade inte det mörka perspektivet som invasionen innebar, med all dess grymhet och omfattning, så jag ringde Albert Bonnier.
I stället för att skriva om de tre sista framåtblickande kapitlen, lägger de till en epilog om Rysslands krig i Ukraina. En konflikt där Jan Eliasson inte kan se någon diplomatisk lösning i nuläget.
– För det första är det mission impossible när det gäller svårighetsgraden och för det andra så är det ingen brist på medlare. De talar samma språk och förstår varandra och har redan haft överläggningar på utrikesministernivå och träffats regelbundet vid Belarus gräns. De behöver ingen medlare, det behövs politisk vilja att avsluta kriget.
Risken för ett stormaktskrig bedömer han vara närmare än tidigare.
– Det är en mycket farligare situation nu än den som jag har varit med och medlat om i det förflutna, säger Jan Eliasson.
Även om han närmar sig ett pensionärsliv följer han säkerhetspolitiken och fredsarbetet, som han har vigt sitt liv åt.
– Men det är en lite ny period och den inleddes med att komma hit till denna underbara miljö och paradisö. Så nu sitter jag här och frågar mig: Whats next?
Memoarerna delar upp Jan Eliassons yrkesliv, erfarenheter och slutsatser i kapitel, som han även har läst in själv som ljudbok. "I en självbiografi så tycker jag att det ska vara jag", säger han, som även ska presentera sin bok på en författarkväll på Körsbärsgården.
På tisdag berättar Jan Eliasson om sin bok, "Ord och handling, mitt liv i diplomatins tjänst" på Körsbärsgårdens första författarkväll för säsongen.