Som mest hade fotografen Jessica Lindgren Wu fem studsmattor i sin trädgård hemma i Croydon i södra London. Som en reaktion mot engelsmännens ibland konservativa syn på barn, att de ska synas men inte höras, har hon uppmuntrat sina fyra söner att leka mycket.
– Ibland blev jag nästan lite fanatisk om att vi måste ut och leka, säger hon.
Leken är central och går som en röd tråd genom bilderna i utställningen "Transience" på Fröjel retro och art på Adelsgatan.
Barnen på bilderna är hennes egna söner och deras vänner. De hoppar, klättrar och leker. Jessica Lindgren Wu fångar skönheten i det lilla och använder leken som en metod att vara i stunden.
Jessica Lindgren Wu är född i Visby men har bott i Kanada och London i 26 år. Nu har hon tillsammans med sin man Paul och tre av de fyra barnen flyttat till ett hus i Väskinde. Det äldsta barnet, som är 21 år, valde att bo kvar i London. Jessica Lindgren Wu växte upp på Gotland och minns sin egen barndom med dagar fulla av glädje. Men när hennes egna barn nu växer upp är det något med leken som förändrats.
– Jag tycker inte att barn leker på samma sätt, jag känner igen mig men ändå inte, säger hon.
Barnens ansikten syns inte på fotografierna, de är bortvända, beskurna från bilderna eller döljs bakom slöjor, tyger och dimridåer.
Jessica Lindgren Wu började sin karriär som dansare. Det var också genom dansen hon träffade sin man Paul.
– Jag dansade fridans och han balett, säger hon.
Hon fotograferade ofta dans och ritade på negativ.
– Jag var dansare och i andra hand tänkte jag att jag skulle bli illustratör, det var en helt annan process. Sen fick jag barnen och det fanns inte lika mycket tid så jag fick ta bilder istället.
Bilderna i utställningen är dokumentära och tagna i vardagen.
– Jag tycker att det är intressant att se hur barn leker, vardagen blir förgylld om man stannar upp och tittar.
I England är barnomsorgen dyr och därför har hon varit hemma mycket med sina barn.
– Det kan bli lite långtråkigt att bara vara hemma. För mig var det ett sätt att bryta det genom att titta på dem.
Kameran är en ständig följeslagare.
– Jag har alltid en liten kamera med mig, säger hon.
En del är tagna med film och en del är digitala.
– 30 procent är tagna med film. Jag gillar att plåta med film, det gör att man saktar ner och inte tar så många bilder.