Johanna Jarl är född och uppvuxen i Malmö, men har Gotlands nordöstra kust latent i själen. Det är så hon känner det, säger hon.
Där finns så mycket hon förknippar med barndom och uppväxt, även med vuxenåren, hon är 38 nu, Johanna.
– Varje sommar var jag där, en så fridfull plats, i tider när jag haft det kämpigt har det varit en tillflyktsort, en slags safe space som kändes som mitt riktiga hemma, berättar hon.
Men den tiden är över, för fem år sedan såldes det hus som mormor och morfar köpte på 50-talet.
Morfar som hette Sigge Nyström och var högt inom socialdemokratin – en gång var tyske förbundskanslern Willy Brandt på besök – och mormor Esther, judinnan som flydde från Norge under andra världskriget.
Så många minnen har hon Johanna; bilder, lukter, smaker, känslor. Av lugn, av total frihet, ungefär som att sjunga jazz.
Jazzen har legat varmt i hjärtat sedan småbarnsåren, faktiskt. Hon ledsagades in i stilen av sin trumslagande storebror Anton, som en tid arbetade som musiklärare på Gotland.
Hon fick dessutom av sångpedagoger höra att jazzmusiken passade hennes röst.
– Frank Sinatra, Chet Baker, Billie Holliday…det är artister som berört mig mycket, jag kunde inte sluta lyssna, ville förstå vad de berättade.
I 20 års tid har hon uppträtt offentligt, främst med Skåne som arena, faktiskt aldrig på Gotland.
Skivan ”Lover” består av jazzstandards som ”I’ve got you under my skin”, ”Hello Dolly”, ”These foolish things” och ”There goes my heart”.
Varför? Jo, för att det är musik Johanna alltid såväl lyssnat på som sjungit. Hon har säkert 200 låtar på repertoaren.
– Jag ville verkligen göra det här och tycker mycket om skivan, säger hon.
Den är inspelat i Malmö och Barcelona, där hon bott några år och sjungit på klubbarna.
I kompet finns Sven-Erik Lundeqvist, piano, Johnny Åman, bas och Olle Dernevik, trummor. Även en av Spaniens främsta trumpetare, David Pastor, medverkar.
Låtarna släpper hon nu ifrån sig till sin (skiv)publik.
På samma sätt tvingades hon släppa greppet om Gotland när familjen sålde huset i Kyllaj. Det var en sorg, berättar hon.
Sedan barndomshemmet såldes var det den sista platsen förknippad med det förflutna som fanns kvar. Sedan fem år är även den ett minne blott.
Eller ska vi skriva: blått. Blå som jazzmusiken, den som talar direkt från själen.