Rockbandet Juno Arcade ger ut sitt självbetitlade debutalbum på strömningstjänsterna på tisdag, 29 september.
Men vi tar det väl från början, och början hittar vi i bandet Galaxy Gramophone i skiftet 90-00 och sedemera Tony Clifton.
I dessa orkestrar siktade Jakob Larsson, Johannes Hallbom och Emil Stenström mot stjärnorna. Målet, ihopvikt och sparat i bröstfickan närmast hjärtat, var att bli rockstjärnor.
Men så gick tiden….
...och de kom förvisso en bra bit. Massor av låtar, massor av gig och också en grundmurad vänskap, vilket inte är minst viktigt.
Men, berättar Jakob Larsson, trummisen, tio år efter att Clifton lagt ner skickade han ett nostalgiskt nyårsmejl till sina bandmedlemmar, ungefär: Ska vi inte försöka igen, är det inte i år det ska hända?
– Det var inför 2017, Johannes och Emil nappade. Bara för att det var så roligt. Varför inte, liksom! Och så bokade vi Sandkvie.
Just så. Inga låtar klara, inte ens ett fullt band, men de bokade en helg i Sandkvie-studion på hamnen i Visby.
Johannes Hallbom, låtskrivaren, skrev mot deadline och under deras första session lyckades de trots allt banda fem låtar, vara tre finns på debutskivan.
Utöver dessa tre Cliftons finns i Juno Arcade även Johan Carlgren och Ida Rickardsson.
Johan, som i unga år sade ja till så många spelningar att han tröttnade på allt och istället började säga nej till allt, sade i ett svagt ögonblick verkligen åter ja och insåg att han hamnat i ett verkligt kreativt sammanhang.
Och Ida sade i sin tur ja på studs. För att hon tycker så mycket om bandkänslan, att jobba i studion, att hänga tillsammans och skapa, skapa, skapa.
– Alla i bandet är i samma livssituation, vi har små barn och en vardag som tar mycket tid. Därför är det så kul att verkligen ge det här tid, säger hon.
Låtarna, samtliga skrivna av Johannes Hallbom, är inspelade vid tre tillfällen, med Stefan Helleblad som producent.
Också Linus Larsson, gitarristen, spelar på flera av låtarna. Huruvida han verkligen är med i bandet eller inte tycks oklart.
– Han var inte med i studion utan lade gitarrpålägg hemma i sin egen studio. Däremot var han med på en fest vi hade när vi firade skivan, så han väljer kanske sina tillfällen, som Johan Carlgren säger.
Ja, ni hör. Eller kanske förstår. Det här är ett gäng som känt varandra länge, ända sedan tonåren, och som spelat tillsammans i så många sammanhang. Som hyser stor respekt för varandra men som heller inte kan motstå att ge en vänskaplig gliring.
Tolv låtar alltså, spretande åt skilda håll. Och det är här Jakob Larsson säger den där one-linern han droppade redan i artikelns ingress: ”Ungdomlig energi med låtar som ett magnifikt delta”.
Vi ska nu bena ut denna sägning.
"Deltat" är Jakobs bild av Johannes sätt att sprida stilarna, vilket i detta sammanhang får anses vara av godo; pop, rock, indie, röj och ballader.
Den ”ungdomliga energin”? Jo, uttrycket är hämtat från en recension av ”The Norm” på en amerikansk nätsajt.
– Hade de sett oss förra sommaren, när vi repade hos Ida och tio ungar for runt i poolen…ja, där var det kanske inte vår energi som var ungdomlig, säger Jakob Larsson, 38.
Den här drömmen om att bli rockstjärnor, finns den i någon mån kvar?
De ser på varandra. Nej, säger de. Inte på det viset, inte som när de var 20.
– Det där rockhålet i bröstet har fyllts med annat, säger Jakob. Men känslan är densamma, att vi gjort den här skivan nu, tillsammans utan prestige. Och det låter verkligen magnifikt.
Där har vi det, till slut. Det magnifika.