Damen framför mig klev rakt ut – mot röd gubbe! Du vet, där i skarven mellan rött och grönt så som jag aldrig skulle göra. Det är lika otänkbart som att passera heldragen linje med bilens däck i trafiken. Nu undviker jag oftast bilen, klimatfrågan tycks vara bortglömd under pandemin men den globala uppvärmningen är nog trots allt ändå ett större hot mot mänskligheten än ett virus.
Ensam på väg till jobbet gryr den nya dagen. Visby är som gjort för att cykla i och jag trivs på min hoj. Jag tänker på min tidigare kollega Lena, som för redan 20 år sedan slog fast att den 15 februari – då kan man cykla hem klockan 17 utan lyse! 15 februari, och Lena, borde firas varje år med en extra semla – i gemenskap och inte i denna eviga ensamhet.
Det sägs att Sverige är världens mest ensamma land. Men hur ensamma är vi egentligen? Jag börjar läsa på nätet att ofrivillig ensamhet är vardag för många och enligt forskningen dubbelt så skadlig som fetma, och lika skadlig som rökning, alkoholism och stillasittande.
Var sjätte person uppger att de inte har någon riktigt nära vän och fyra av hundra, i Sverige nära 300 000 personer, anser sig vara socialt isolerade. Värst är läget för män, som i högre grad än kvinnor känner sig ensamma.
Ofrivillig ensamhet innebär en inre stress, som aktiverar kroppens varningssystem, och kan göra oss sjuka. För flera tusen år sedan när vi bodde i grottan utsattes vi för livsfara om vi inte fick hjälp av andra att skydda oss mot vilda djur och annat när vi gått vilse. Det är den stressen som nu spelar rövare med oss. För genetiskt är vi fortfarande likadana, även om vi tror att vi är så smarta med smartphones och all teknik.
Just digital teknik pekas ut som framtidens lösning på ensamheten. Men eftersom nära hälften av alla över 75 år lever i digital utanförskap är jag skeptisk. Jag förstår att det finns många där en dagstidning som GA piggar upp. Om pandemin ska fortsätta behöver vi hjälpas åt, för att öns mötesplatser ska finnas för de som saknar någon att prata med. De behövs just nu så oerhört väl. Röda Korset, butiker, återvinningen på lördagar, utsiktsplatsen vid reningsverket – där gubbarna brukar titta på hav och båtar, lasarettets entré, restaurang Biltema, varuhusen, Norrgatt och Fiket, Siesta och Märtas, ja varje café och minsta kiosk. Alla gör de skillnad. Ett "Hej, hur mår du" kan göra någons dag.