Babben Larsson har äntligen haft möjlighet att ge musiken plats i livet. 29 juli släpps hennes jazzalbum "Vägen hem" på gotländska skivbolaget Hedgehon music.
Det var en journalist i Sundsvall som en gång för ganska länge sedan nu, slutet av 90-talet, ställde frågan under en intervju: ”Vad skulle du inte kunna leva utan?”.
Och innan meningen ens var avslutad hörde hon sig svara: ”Musik”.
– Och så är det faktiskt. Inte minst har jag reflekterat över det efter den där intervjun. Jag har musiken att dyka ner i känslomässigt, där finns alla känslor och där går att hitta såväl glädje som tröst, säger hon inför releasen av albumet ”Vägen hem”, vilket sker via en intim konsert i "Lyanders trädgård" i Visby 29 juli.
Det är ett jazzigt album, inspelat i Sandkvie-studion tillsammans med den orkester hon arbetat med så många gånger; Second Edition.
Arbetet med skivan inleddes samtidigt som pandemin lamslog landet. Hon fick ett skivkontrakt av Micke Lyander, som driver studion, och började leta sånger.
– Jag sökte en del via sociala medier, faktiskt. Bad folk skicka in, berättar hon. Och det har blivit riktigt fint.
Det är melodier av bland andra Barry Manilow, Östen Warnebring, Bernt Rosengren och Lars Gullin, texter av bland andra Gustaf Fröding och Eva Sjöstrand men också av Babben själv.
Inspelningarna inleddes sommaren 2021, veckan före midsommar, vansinnigt varmt i studion. Då lades de allra flesta grunder.
Därefter har Babben vid ytterligare tillfällen varit i studion och lagt sång.
Micke Lyander har producerat Babben Larssons album, vilket är inspelat i Sandkvie-studion på hamnen i Visby. Releasekonsert i "Lyanders trädgård" 29 juli.
Det är en mer ”nära” Babben som hörs än vi kanske är vana vid. Här handlar det inte att dra skämt som folk på 25:e raden ska höra.
– Jag har haft bra coachning av min sångpedagog Sara Nordenstam och även av Micke Lyander. Tanken var ju att det skulle bli riktigt personligt.
Och det har det blivit, titellåten ”Vägen hem”, inte minst. Om att åter gå barndomens stigar och minnas. Mycket fin.
– Ja, tack. Och jag tror att alla människor har den där stigen, oavsett var de är uppvuxna, där man sprang på den oskyldiga tiden, innan ”livet” tog vid.
Trea mé Pentry när det begav sig. 1980. Bosse Rehnberg, Babben Larsson, Pelle Seigerlund och Mats Sundberg.
Hon är lite spänd nu, säger hon. Spänd för hur albumet ska tas emot och hur det inte ska försvinna i mängden.
– Jag hoppas att den ska kunna hitta sina lyssnare, säger hon.
En gång i tiden, på 80-talet, sjöng Babben i gotländska Trea mé Pentry. Lite punkigt, nästan. Bandet återuppstod för ett gig under pandemin då de gjorde en websänd konsert.
I övrigt har sjungandet fått stå tillbaka, undantaget de sångnummer hon haft i diverse föreställningar.
Men hela tiden har musiken funnits där bakom. Som en vilja, ett hopp, en önskan.
Men nästan 25 år sedan den där intervjun du nämnde, det är lång tid!
– Jomen det kom ju en annan karriär och så blev det som det blev. Men nu är jag här igen, i sången och det är så spännande.
Komik och tv-programledarei kom "i vägen" och en och annan Kristallen-urmärkelse. Men just nu är musiken het. Snart ska hon dessutom vara sommarvär i P1, det sker lördagen den 5 augusti.
När hon inte sjunger själv tar hon gärna del av andra som gör det. När intervjun görs har hon snöat in på mongoliska bandet The Ho och deras ”Yuve Yuve Yu”.
Om nätterna plöjer hon musikdokumentärer, senast BeeGees och nu är hon inne på The Eagles.
– Den allra första skiva jag köpte var ”Good Vibrations” med The Beach Boys. Jag har alltid varit svag för stämsång.
Men rätt långt från jazzen ändå? Hur kom du från början i kontakt med den?
– Det var rätt länge sedan, jag började följa en radioserie om 1900-talet till vilken det hörde såväl en bok som en LP-skiva, det var ”Tea for two” och en massa andra klassiker. Jazzen passar min röst ganska bra.
Sedan dess har hon haft jazzbacillen i sig och inom kort delger hon den hela svenska folket.