Okej, let’s start with the gotlandskoppling. Det här är bevars en lokaltidning och kopplingar finns, om än inte så många.
Den starkaste är förstås basisten i hans första band, Laakso. Mikael Fritz från Sundregatan i Visby. Mångårig kompanjon på vägar och scener.
– Jag kan höra hans gotländska när jag vill, säger Markus under den här telefonintervjun.
I fjol medverkade Markus i ”Så mycket bättre”, där han bland annat tolkade Jakob Hellman och tolkades av Loreen.
Och för bara några veckor sedan var han i Fröjel och hälsade på en kompis som har hus där.
Sådär, då var det utrett. Nu till annat. Till musiken, den som aldrig slutar flöda genom Krunegårds system.
Nyligen kom ”Tutti-frutti, från lokalen under sushin”, en skiva med elektronisk ljudbild som fått goda recensioner. Tillkommen i hans studiolokal som ligger under ett just sushihak i Stockholm.
Och redan till hösten kommer ett syskonalbum, "Kemtvätten", då med mer organiskt sound.
– Vad det beror på? Avsaknad av urskillningsförmåga, kanske? Corona har absolut haft betydelse, jag har kunnat sitta på samma plats utan att dras till en massa annat.
I vanliga fall hade han, säger han, säkert bantat ner det till ett album. Men när han haft något så oromantiskt som tid så varför inte dubbla?
På det stora hela har han ett sunt synsätt på den nu 20-åriga karriären, under vilken han med ett alldeles eget uttryckssätt arbetat sig upp till toppen. Både creddig och folklig.
Insikten att den när som helst kan ta slut. Det behövs inte mycket, särskilt artistbranschen är nyckfull.
Särskilt tydliga var de tankarna runt solodebuten ”Markusevangeliet” 2008: ”Det här är det sista jag gör, sedan är det över”.
Så har det som bekant inte blivit. Sju fullängdare i eget namn, dessutom med andra sammanhang, som Laakso, Hets och Serenades.
– Men det är väl en ganska bra livsfilosofi, egentligen. Är det inte det? Att inte ta saker för givna. Då lägger man ner mer kraft på det man gör.
Det har varit en annorlunda tid. Dels pandemin då det mesta satts på undantag.
Dessförinnan hade Markus Krunegård sin egen karantän. 2017 gick han in i väggen och sjukskrevs i ett och ett halvt år. Om detta har han osminkat berättat i Tomas Andersson Wijs podcast ”Hundåren”.
Hur han golvades av för mycket jobb, av turnéer och inspelningar med olika projekt, och fick använda sin mesta energi till att klara vardagen.
– Ja, säger han. Det var som att ha min egen corona där bara jag stannade upp. Allt runtom pågick som vanligt men jag hade ingen kraft. Det blev ett slags karantän, det också.
Han är ur det där nu, norrköpingssonen. Sjunger sig mot framtiden med sina östgötska ”ö”.
I kväll tisdag (Breda blick i Visby) och torsdag (Grå Gåsen i Burgsvik) spelar han på Gotland. Låtmaterialet är, när den här intervjun görs, oklart.
Det blir spännande, säger han. Roligt och lite läskigt. Allt är ju så länge sedan.
– Det känns lite som ett kosläpp att ge sig ut. För oss och säkert också för publiken. Tänk om ingen vet hur man gör?
Det blir ett helt band som ger sig av. Det är lite ovanligt. I sommar reser de flesta artister i mindre sammanhang. Men band blir det.
– Tonvikten lär ligga på det senaste materialet, men det spelar också roll vilken typ av ställen det är. Som jag förstått är det som stora trädgårdar, då passar det kanske inte att blåsa på med stora rockanthems.