Han vill ge släkten upprättelse – "Levde taskiga liv"

När GT når Lennart Walman flanerar han längs den världsberömda stranden Las Canteras på Gran Canaria. Han kunde vara värd lite lugn och ro nu, tyckte han. I fem års tid har han slitit med manuset, men inom kort landar romandebuten "Anna Susanna Teolinda" slutligen på bokdiskarna.

– Jag kände mig helt slut när jag satte punkt för berättelsen. Det kändes som springa ett maraton eller åka Vasalopp utan förberedande träning. Jag var ju bara en sketen amatör när jag började skriva, säger Lennart Walman.

Vissa känner honom som flitigt uppträdande musikant, andra som distriktssköterska. När "Syster Lennart" – som han ofta kallades under sitt långa yrkesliv – blev pensionär bestämde han sig för att gå till botten med skrönorna som berättades inom familjen. Han intresserade sig särskilt för sin mormors syster, Anna Susanna Teolinda, som växte upp under fattiga omständigheter på Gotland runt sekelskiftet.

– Det var en ganska sorglig historia det där. Pappan tog ett lån för att finansiera studier, men försvann sedan spårlöst. Anna skulle säljas på auktion, men tack vare en präst hamnade hon på barnhemmet vid Fridhem istället, berättar Lennart Walman.

Det är denna kvinna som står i centrum för "Anna Susanna Teolinda", men boken innehåller även blickar såväl framåt som bakåt i släkthistorien. Berättelsen spänner över flera kontinenter och berrör historiska händelser som guldrushen i Alaska, Ölkällarkuppen i München och Titanics förlisning.    

Somligt är helt sant, somligt uppdiktat.

– Fast det finns ändå ett korn sanning i det mesta. Mycket av det som sagts i släkten kan beläggas i kyrkböcker och andra dokument, men ibland har jag fått fantisera fritt. Jag har sporrats mycket min släkting Elsa Johansson, idag 92 år, som uppmuntrat mig att ta reda på mer om vår släkts historia. Men det finns luckor som inte går att fylla, säger Lennart Walman.

Han har fått en hel del hjälp att bearbeta det färdiga manuset, det hymlar han inte med. "Anna Susanna Teolinda" ges ut av Lava förlag – ett "riktigt" förlag alltså – vilket medfört visst stöd i det arbetet.

– Ja, jag kom på något vis igenom det där nålsögat och fick boken antagen. Författaren Maria Hede var till stor hjälp under skrivandet. Det är ju egentligen nån sorts pojkbok jag skrivit, men hon och förlaget har gjort så att berättelsen fått ett annat djup.

För trots det äventyrliga anslaget finns en seriös botten i den historia Lennart Walman ville berätta.

– När jag tänker på Anna och de andra slås jag över vilka taskiga liv de fick. Särskilt jämfört med hur bra vi har det i dag. Den här boken är ett försök att ge dem upprättelse.

Lennart har redan börjat på en uppföljare. "Anna Susanna Teolinda" sträcker sig ända fram till 1970-talet; i fortsättningen, som lär bli klar först om några år, får vi veta vad som hände sen.

Ännu ett Vasalopp alltså, men den här gången i mer tränat skick.

– Jag tror att de som läser "Anna Susanna Teolinda" kommer märka att det är min första bok. Jag räknar med att få en del kritik, kanske bli helt nerskriven. Det får förlaget ta på sig. Det är de som bestämt sig för att ge ut det här. Jag tänker att det är skitsamma. Nu har jag gjort det här. Ax har blivit limpa, och det känns jääkligt skönt, säger Lennart Walman och vandrar vidare på Las Canteras gyllengula sand.